JONNATID

Det finns ett minne som ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Händelsen innebar ett stort kliv, mycket jobb, en hel del kostnader men framför allt enorm värme. Det hela gick av stapeln den 11 augusti 2007.

Jag pratar förstås om dagen då jag och maken gifte oss.

Vi förlovade oss egentligen i Paris i februari 2006, men då bestämde vi inte datum för bröllop, utan det gjorde vi senare när maken friade (ja, det är en annan historia). Vi berättade inte för någon att vi skulle gifta oss, trots att kyrkan, prästen och bandet varit bokat i 16 månader innan bröllopsdagen. Tiden innan bröllopet blev stressig, särskilt som vi också höll på planerade husbygget, fixade till tomten och gjorde grunden. Som tur var fick vi hjälp med att ställa i ordning festlokalen.

När den stora dagen kom så kändes det oerhört overkligt. När jag satt hos frisören, blev sminkad och sist klädde på mig hela brudutstyrseln var jag nervös, förväntansfull och glad. Vilken känsla att veta "det här är min bröllopsdag!".

Jag blev galet nervös precis innan vi skulle gå ner för altargången och kunde inte le. Nervositeten släppte exakt den sekund då jag hade svarat "ja". Hela kvällen var perfekt. Maten smakade bra, gästerna verkade ha roligt, toastmadame gjorde ett kanonjobb och jag njöt av varje sekund. Jag och maken hade fullt upp med att hinna prata med alla våra gäster och hann inte ge varandra så mycket uppmärksamhet, men jag kände hans närvaro hela tiden. Kanske var den allra finaste stunden därför då vi dansade brudvals, till Metallicas Nothing else matters, som bandet hade gjort om.

Det fanns en oerhört mäktig känsla i att gifta sig. Att välja varandra så tydligt och att faktiskt fira det tillsammans med släkt och vänner, det var häftigare än vad jag trott att det skulle vara. Vissa säger att det inte finns någon annan skillnad än den juridiska mellan att vara gift eller inte. För mig finns det en levande, känslomässig skillnad som jag aldrig skulle vilja vara utan. Det är en skillnad jag är medveten om varje dag och bröllopsdagen är en dag jag kommer att minnas för resten av mitt liv.

Jag tror att jag var 16 år gammal. Rätt ofta var jag ute och festade med mina kompisar. Det innebar att vi antingen drack sprit som någon langare hade köpt, eller sådant som var stulet från föräldrarna. De smakade fruktansvärt de där blandningarna, whiskey, konjak, vodka och kanske någon skvätt rom eller vad jag nu hade hittat i barskåpet, ihopblandat i en liten flaska och nerstoppat i min ryggsäck. Det dracks rent. Jag undrar om jag ens visste vad blandvatten var.

Även om jag ofta var med ute och festade, faktum var att jag var en av de som var yngst när jag började, så var jag också en av de mest försiktiga. Jag har aldrig varit den som tappat kontrollen, drack jag vid något tillfälle för mycket så gick jag hem. Delvis handlade det om att jag hade en känsla för var gränsen gick, men också om en oförmåga att slappna av. Jag tyckte alltid att mina kompisar var snygga och sociala. Själv kände jag mig blyg och stel.

Vi höll till på Lilla Holmen, tillsammans med många andra ungdomar. Där myllrade av folk som drack, pratade, kissade i buskarna och hånglade. Flera somrar i rad kom ett gäng lite äldre killar från Sverige på besök till Åland. De tältade på campingen bredvid Lilla Holmen och jag träffade dem tillsammans med mina vänner. Som jag minns det så hade flera av dem flickvänner där hemma, men det hindrade dem inte från att intressera sig för tjejer under semesterresan.

Det här var möjligtvis andra sommaren vi träffade detta gäng. Jag tror att vi hämtade upp dem vid tälten och sedan gick och satte oss på en parkbänk på Lilla Holmen. Som vanligt var det mest mina vänner som pratade. De satt i killarnas famn och hade roligt. Jag var med, men kanske lite vid sidan av. Jag pratade antagligen mest med tjejkompisarna.

Någon vän hånglade med en kille. En annan, Mathias, vände sig mot mig och sade "se inte så stel ut". Jag, som alltid kände mig stel och var arg på mig själv för att jag inte kunde slappna av, blev förbannad och satte mig helt sonika i hans famn och kysste honom. Jag minns att det var blött och varmt och att jag tänkte "är det inte mer än så här". Han kysste mig tillbaka, men tittade sedan på mig och sade "det där trodde jag inte om dig". Jag kände mig irriterad och steg upp ur hans famn. Det blev aldrig mer än så.

Ibland tänker jag att mina drömmar är realistiska och andra gånger att de inte är det. Jag är en person som på många sätt är realistisk, rak på sak och oromantisk. Samtidigt kan jag vänta mig eller fantisera om sådant som ligger långt ifrån verkligheten.

Jag kan drömma om mycket pengar, långa resor, stora hus, service och snygga kläder. Ibland kan jag drömma om ett liv i storstaden, om att göra karriär i klapprande klackar eller om fem barn.

När jag ska sedan ska välja i praktiken så är det dock sällan mina drömmar jag egentligen vill ha. Jag trivs bäst när jag får känna mig som de flesta andra, när jag är accepterad men inte står i fokus och när jag får vara med familjen eller ta det lugnt tillsammans med en vän. Om jag får välja så är det också så jag vill fortsätta leva.

Jag drömmer om att lyckas hålla ihop mitt mitt äktenskap med maken tills den ena av oss två dör av ålderdom, om att ha en trygg relation med min dotter hela livet och om att få åtminstone ett barn till, kanske två. Jag drömmer om ett jobb jag trivs med, som jag kan vara stolt över och som kräver en rimlig insats. Jag önskar en ekonomi som är tillåtande, både gällande renovering och tillbyggnader av huset och som möjliggör en resa nu och då. Jag drömmer om att hålla mig smal som nu och om att vakna upp som en morgonpigg människa, eftersom det skulle vara mycket enklare att leva som en sådan. Jag drömmer om att få må bra, om att få vara frisk och om att få behålla föräldrar, svärföräldrar, vänner och syskon. Jag vill utveckla min konstnärliga sida, känna mig kreativ och utnyttja mina händer. Jag hoppas jag får bli en riktig bullmormor som alltid har dörren och famnen öppen för barn och barnbarn. Jag drömmer om att bli gammal och om att kunna se tillbaka på mitt liv och tänka "jag har brytt mig om andra, levt gott och gjort det bästa av mina förutsättningar. Jag är nöjd.".

När jag är hemma har jag nästan alltid mjukiskläder på mig. Så också idag. På dagen kunde jag ses i ett par svarta mjukisbyxor, en grå kortärmad tröja med orange ränder och en svart stickad tröja. Efter middagen bytte jag kläder för att åka och hälsa på kusin L. Nu hemkommen sitter jag fortfarande i dessa kläder; en svart tunika med rosa princesskronor, ett par svarta leggings och en svart kofta. Underkläder använder jag förstås också.

MÅNDAG
Svärmor var barnvakt en stund på dagen och jag utnyttjade tiden med att plugga. Sammanställde en gruppdiskussion i Strategiskt personalarbete. Hängde upp den saknade kroken under entrétaket så att utebelysningen hänger snyggt. Såg på tv en stund.

TISDAG
Pluggade en stund på dagen då Ebba sov. Skrev på en grupphemtenta i Strategiskt personalarbete. Pratade i telefon med L, som sköt upp vår dejt från onsdag till torsdag. På kvällen beklagade jag mig över att jag inte hade något att göra, vilket resulterade i en tävling i vem som svarar rätt på flest TP-frågor. Maken vann två av tre rundor. Messade nära och kära för att fråga vad de önskar sig i julklapp. Såg på filmen Precious på pluskanalerna.

ONSDAG
Åkte för första gången till barngruppen i Finströms församlingshem, mellan klockan 10 och 12. Ebba sprang omkring med de andra barnen och såg ut som en sol. Hon kramade och pussade barnen och satt i mammornas famn. Blyg är hon ju inte. Dit måste vi åka igen. Sedan en sväng till svärföräldrarna där vi blev bjudna på fika. Åkte hem och gav Ebba lunch, sedan lade jag henne. Ringde och bokade plats i parken i Godby åt Ebba, möjligtvis från mars nästa år, men senast från september. Har pluggat sedan dess. Håller på sammanställer tidigare tentafrågor till salstentan i personalekonomi som jag ska skriva i januari. Nu är klockan tjugo i fyra och snart ska jag laga mat. Idag blir det enkelt, Stinas kyckling och ris. Ikväll ska jag plugga lite till och sedan se på uppföljningen av händelserna i Marks kommun, på Uppdrag Granskning. Sedan kommer en film som kan vara bra, Vicky Cristina Barcelona.

TORSDAG
Är det hyfsat väder ska jag gå ut en stund med Ebba. Jag borde ta ner hennes pulka från vinden. På eftermiddagen ska jag plugga. Jag har en föreläsning jag måste se i arbetspsykologin och så ska jag fortsätta läsa på ekonomin. På kvällen ska jag till kusin L och se på bilder från hennes USA-resa. Då tror jag Ebba får stanna hemma. Det är skönt att komma iväg själv ibland.

FREDAG
På fredag förmiddag ska jag plugga lite. Klockan tre ska jag hämta min syster T vid skolan. Jag har tänkt att vi ska åka till staden och köpa en julklapp åt Kigge och ta en fika. Kvällen blir lugn, troligvis Idol.

LÖRDAG
På lördag är T fortfarande hos oss och vi borde hitta på något att göra. Kanske går vi ut en stund. Maken föreslog att vi ska åka till Mariehamns kyrka och se på något sånguppträdande. Får se vad T vill. Något gott att äta ska vi i varje fall laga.

SÖNDAG
På söndag åker T hem. Mamma kommer hit och hämtar henne och jag ska bjuda på fika. Jag, maken och Ebba ska till Havsvidden i Geta och äta julbord tillsammans med min bror med sambo och son. Det ska bli gott. Om jag hinner så ska jag plugga på kvällen. Det borde jag, eftersom jag inte hinner med det under resten av helgen och vi ska till Stockholm helgen efter.

Det här är en ovanligt lugn vecka. Inte så mycket extra jag måste göra. Huset är städat och pyntat och ute kan vi inte göra annat än skotta snö. Pepparkakorna är bakade...julstjärnor kanske jag svänger ihop ännu.

Läppstift, läppfett, kulspetspenna, plånbok, hemnycklar, ett kvitto från Mattssons, två post-it lappar med vad som skulle handlas senast, ett hårspänne, bindor, tamponger, skavsårsplåster och tops. Och vad är detta...? Nycklar till ett hänglås månne?

Min storebror Jim föddes i april 1979, 10 veckor för tidigt, ett smörpaket tung och väldigt sjuk. Jim kunde inte andas på egen hand utan behövde i början hjälp av en respirator. Han sondmatades och eftersom han hade en kanyl i halsen kunde han inte prata. Jim bodde på Åbo sjukhus i flera år och var 6 år gammal när han äntligen fick flytta från sjukhuset på Åland. Kanylen togs bort när Jim var i 12-års åldern och sedan fick han lära sig prata.

Jim är världens snällaste människa. Jag har fått höra att han är som mumin och så är det. Han är som muminpappan - snäll, lugn och klok. Under de senaste åren har han byggt på sitt hus, ett stockhus som han precis flyttat in i. Han har valt att utbilda sig till sjukskötare och vad kan väl passa honom bättre än det. Han om någon har förståelse för de som ligger i sjukhussängarna.

Min yngre bror heter Dan och föddes i februari 1985. Han var en riktig lintott som barn, söt som socker. Han och jag var som hund och katt och slogs för glatta livet. Det var först när vi flyttade till lägenhet och måste dela rum som vi blev vänner. Sedan dess har vi kommit väldigt bra överens och nu för tiden har vi mycket kontakt. Ofta åker jag och min familj till Dan och hans sambo Susanna och äter middag. Susanna är en mästare på matlagning och vi tvekar inte när vi blir bjudna. I juli fick de sitt första barn, en liten Gabriel.

Dan har alltid varit en händig person. Jag kommer ihåg hur han skruvade isär och ihop grejer redan när han var liten. Han utbildade sig till elektriker och har jobbat som det sedan dess. Den senaste tiden har han och Susanna byggt på sitt stora gamla hus. De har slitit ut allt som fanns och totalrenoverat i genuint gammaldags stil. Jag är imponerad av den känsla de har för detaljer, både gällande design och utförande.

Min yngre syster heter Therese och föddes i augusti 1997. Hon har en annan pappa än vad jag har. När Tessan var liten var hon den allra sötaste lilla bebis ni kan tänka er.  Tessan är lugn och ganska försiktig. På senare tid har jag börjat märka en del tonårstendenser, vilket inte är så oväntat med tanke på att hon går i sjuan. Tessan har en enorm talang för att teckna. Jag vet ingen annan som tecknar som hon gör.

Idag är jag tacksam...

... för att vi fick en vit lillajul

...för att ljusstakar och julstjärnor lyser upp mörkret

...för den mysiga helgen med pepparkaksbak och glögg, lillajulmarknad och middag och dagens 1-års kalas

...för familjen Granberg i allmänhet

...och för min man i synnerhet

...för att min man orkar

...för att jag har vänner som berikar mitt liv

...för att Ebba finns

...för att jag har den stora ynnesten att få vara hemma med Ebba så länge

...för att studerandet går så bra

...för att vi såg till att spara pengar så att jag kunnat bli hemma så länge utan att vi svälter ihjäl

...för att min syster vill komma till oss nästa helg

...för den inplanerade julbuffén nästa söndag och för resan till Stockholm och min kusin helgen efter

...för att julen är på kommande

När det gäller världsliga frågor tror jag vanligtvis allt möjligt. Kring svårare ämnen är jag sällan den som säger "det blir nog bra". Jag har svårt att tro på saker som det inte finns bevis för. Jag brukar säga "jag tror ingenting, för jag vet inte tillräckligt om det, men jag hoppas". Resultat av vetenskapliga undersökningar baserade på stort urval, kan vara vägledande när jag vill välja vad jag ska tro på, men även om det finns en viss sannolikhet så är det omöjligt att veta i vilken kategori det specifika kommer att landa.

Jag tror inte att det är möjligt att bota cancer genom att tänka rätt. Jag tror att det finns vissa saker vi inte kan påverka med vår vilja. Jag tror dock att inställningen påverkar det generella måendet, också under den tid då du är sjuk. Kanske behöver  du tro på att du kommer bli frisk, för att orka med belastningen, men jag tror inte att du egentligen kan göra mer än att hoppas och försöka leva gott så länge du lever. Måhända finns det dock större risk för att du dör om du ger upp.

Jag tror att det viktigaste vi har är varandra. Att vi behöver ta hand om och uppskatta varandra, för att det är det enda av värde vi har när det kommer till kritan.

När det gäller den kristna tron så tänker jag att det dokument som ska leda oss, bibeln, har skrivits om av för många människohänder för att ha någon tillförlitlighet. Om det nu överhuvudtaget finns något riktigt i dessa samlade historier från början. Jag tror att inget av de alternativ vi har för vår tro, vare sig gällande Gud eller hur jorden skapades, är överensstämmande med sanningen. Jag tror att det finns alternativ som vi inte ens beaktar. Kanske har vi människor inte kapaciteten att med våra outvecklade hjärnor se hur det egentligen ligger till.

Jag hoppas att döden för med sig något annat än fuktig jord och maskar. Jag hoppas att det finns en fortsättning och att det där någonstans finns en frihet. Frihet från de jordsliga bojorna, som sjukdom och smärta, ångest och sorg. Om det finns en himmel och ett helvete så hoppas jag att Sankte Pär öppnar grinden när jag kommer.

Jag tror att du är lyckligare ju naivare du är. Om du tror på Gud och att allt kommer att bli bra, på himlen och ett evigt liv tillsammans med dina nära och kära, så upplever du trygghet och mår bra. Men det betyder inte att det du tror på är sanningen, utan det kanske bara är vad du behöver tro för att orka gå vidare utan att gå sönder av rädsla.

Nästippen sticker upp bara strax ovanför sophinken som hänger på köksskåpsdörren. Tittar, soppåsen är full och där finns cigarettfimpar. Överst ligger nappen. Tänker "nu kan jag aldrig ta upp den mera".

Får önska vad som helst när nappen är borta. Ett legohus, det är högsta önskan. Kraven är inte så stora när man är 3 år gammal.

Jag vet inte om jag någonsin har haft en bästis. Jag är snarare den som har haft flera, inte klasar, men några, bra vänner. Under åren har vissa försvunnit, andra tillkommit.

Jag uppskattar olikheter, men jag gillar ändå de som förstår sig på hur jag tänker. Att kunna prata om saker, diskutera fram och tillbaka, om livets obetydligheter eller stora och viktiga frågor, är viktigt för mig.

Jag har flera bra vänner och det tar emot att välja en före de andra. Men om jag ska välja någon som betyder mycket för mig, som jag tycker att jag kan prata med, som är bra på att lyssna men också bra på att sätta gränser för mitt orerande, så är det min kusin Linda.

Linda är två år yngre än mig och eftersom hon är min kusin så har jag känt henne hela hennes liv. Linda är en typiskt pojkflicka. Hon har spelat fotboll i åratal och tränar nu på äldre dagar små knattar. Hon klär sig lite "street" och gillar inte romantiska eller blommiga mönster. Hon har det ganska stökigt hemma i sin lya, har nästan ett helt zoo av små djur och har precis köpt och renoverat en lägenhet.

Linda har en stor integritet. Det kan irritera mig, likaväl som det kan göra mig avundsjuk. Vad skönt det skulle vara att slippa behovet att prata om varenda liten händelse. Det irriterar mig ju förstås för att jag är nyfiken. Helst skulle jag vilja veta alla hemligheter.

Linda har ett varmt hjärta. Förutom sina fotbollsbarn, som hon jobbar ideellt för också mörka och kalla kvällar, tar hon hand ett 5-årigt stödbarn en helg i månaden och jobbar med att hjälpa de utsatta på dagtid. Hon är alltså socionom, precis som jag är. Vi studerade tillsammans i Örebro och det är egentligen sedan dess vi umgåtts som vänner. Att vi har samma utbildning betyder också att vi på många sätt har samma sätt att tänka. Vi har liknande värderingar och alltid ett stående samtalsämne, ifall samtalsämnena annars skulle ta slut (som om det någonsin skulle hända).

Med Linda kan jag ta det lugnt. Hon kör gärna milen ut till Finström, för att sitta i vår soffa och se på tv en kväll. Lika gärna tar hon en lunch på stan eller följer med på en dags shopping med mig och Ebba. Och hon skulle aldrig drömma om att bara stå vid sidan av, behöver jag hjälp med Ebba så deltar hon som om det vore det naturligaste i världen.

Linda hör av sig till mig med jämna mellanrum och säger "när ska vi träffas?". Hon drar ut mig ur pluggandets klor och ser till så att umgänge blir av. Naturligtvis hör jag också av mig mellan varven, jag vill ju gärna.

Just nu är Linda i New York. Jag hoppas hon har det bra där och något annat kan jag inte tro. Jag vet att jag får se bilder på onsdag, för hon hörde just av sig och ville boka in en dejt. Det ser jag fram emot.

Somnar inte förrän efter klockan fyra. Orkar inte upp till barngruppen i Finströms församlingshem som jag hade tänkt åka till med Ebba. Sover till halv 11 då Ebba vaknar, skönt men också lite ångestfyllt. Byter blöja, klär på, kammar håret, borstar tänder. Klär på mig själv, fixar toalettbestyren. Vaknat så sent att vi lämnar bort frukost och går direkt från välling till lunch. Rutinerat. Ebba äter makens hemlagade piroger och jag äter färdiglagad chili con carne. Tvättar Ebbas händer, hennes mun och städar upp runt barnstolen.

Maken är sjuk och hemma idag. Han tar hand om Ebba och jag städar köket; torkar av luckor, tvättar ur micro och kyl, tvättar upp diskbänken och torkar av bänkskivan, diskar ur kaffebryggaren. Dammsuger köket och hallen med handdammsugaren.

Skriver några pluggorienterade mail och några rader på en grupphemtenta. Irriterar mig lite över att vi är bara två av tre som egentligen deltar i grupparbetandet.

Ger Ebba en banan.

Börjar julpynta. Hänger upp julstjärnor, byter ut alla ljus till röda. Det tar ju en hel evighet att sätta aluminiumfolie runt vartenda ljus för att få dem att hållas stående (varför gör de alltid hålen i ljushållarna för stora?). Dricker en kopp kaffe och äter knäckebröd med ost, ger Ebba en kaka och fortsätter sedan pynta.

Tittar ut genom fönstret och där är ju svärföräldrarna. De skottar snö på vår uppfart. De har skottat sin egen uppfart och sedan satt snöskottaren i bilen för att åka till oss. Jag öppnar dörren och säger "om alla människor vore som ni så skulle världen vara ett mycket bättre ställe". De kommer in och dricker kaffe. Åker hem på nytt. Det tar en stund så är svärfar tillbaka igen, denna gång med ved.

Jag stryker dukar och gardiner och hänger upp gardinerna. Vad mysigt det blev. Men maken har inte städat sin del, golven vill säga, det måste göras så fort han mår bättre.

Middagen är klar. Maken har lagat potatismos med stekt lax och hemlagad remouladsås. Det smakar bra.

Tar tag i pluggandet igen. Läser boken "ledning och förståelse" samtidigt som jag antecknar på datorn. 50 sidor, det får räcka för idag.

Sitter i soffan och myser med Ebba en stund. Frågar maken "har hon ätit?" Det har hon. Sätter på henne pyamas. Myser en stund till. Lägger Ebba för natten.

Tittar på "Bonde söker fru" på tv samtidigt som jag och maken funderar över maten de närmaste dagarna och skriver handlingslista. Säger att jag måste handla före klockan två imorgon, för då börjar seminariet som håller på till fyra.

Ringer svärmor och frågar när vi ska baka pepparkakor som vi har tänkt. Det blir på fredag kväll.

Nu måste jag blogga. Dag 6.

Förälskelse är en sak. I början är kärleken mest på ytan, som en spegel där man ser en version av sig själv som man gillar lite bättre än förut. Upplevelsen är den egna känslan av lätthet, storhet, attraktion, rädsla och nervositet.

Kärlek är någonting annat. Min upplevelse är att två blir som en. Som om man flyter ihop och blir ett naturligt "vi". Det handlar om vardag, om kompromisser, om att dra åt samma håll och om att alltid tänka på och ta hänsyn till en enhet. Det är gemensam ekonomi, arbete sida vid sida och ibland en hand på ryggen i förbifarten. Och det handlar om tillit, det är viktigt.

Vad jag behöver är framförallt trygghet. Kärlek är att veta att han finns där när jag stänger ögonen och finns där när jag öppnar dem. Han finns kvar och han går ingenstans. När jag är som bäst, när jag är som sämst. Och han har mig.

Kärlek är att känna lycka över att få leva tillsammans. Att se honom och känna att han är min och han är vad jag vill ha. Att jag gjorde rätt som valde honom.

Min mamma heter Pia och hon föddes i Helsingfors 1958. Familjen flyttade till Åland när mamma var 1 år. Hennes mamma Carita studerade till psykolog, men slutade när hon träffade min morfar, Ingmar, som var präst. Min mamma är näst äldst av 4 syskon. Hon studerade till dekoratör i Helsingfors och efter studierna tog hon jobb som kartritare på Ämbetshuset. Hon träffade min pappa när hon var 20 år gammal.

Min pappa heter Peter och han kom till världen i Jomala år 1957. Hans pappa Bror var barmästare och hans mamma Ami jobbade som servitris på en kryssningsfärja. Min pappa har alltid gillat tjejer, åtminstone låter det så på hans historier. 21 år gammal träffade han min mamma.

Min storebror föddes ungefär 7 månader efter att de hade träffats, 10 veckor för tidigt och cirka 1 smörpaket tungt. 3 år senare föddes jag och ytterligare 3 år efter det kom min lillebror till världen. I samma veva flyttade vi till ett gult, nybyggt enplanshus på Möckelö.

När jag tänker på mamma under de där åren så ser jag henne framför staffliet i tvättrummet. Tvättrummet hade målat betonggolv, en skramlande tvättmaskin och i ett hörn stod staffliet, där det oftast fanns någon tavla under produktion. Mamma är nämligen en kreativ person. Nämn den teknik hon inte har prövat på, om du kan. Hon har målat i akvarell, i olja, med kritor och i blyerts, målat porslin, målat tyg, stickat, virkat, flätat korg, sytt och dessutom lagat god mat och inte minst arbetat med sin trädgård för glatta livet. På tal om trädgård så startade hon en trädgårdsförening under senare år som fick flera 100 medlemmar.

Pappa ser jag ute i garaget, där han hade sin svarv och alla sina verktyg. Verktygen hängde på en stor anslagstavla, på varsin krok, med en siluett ritad runt varje verktyg. Man skulle kunna hävda att mitt pedanta sinnelag har gått i rakt nedåtgående led. Pappa har alltid varit lite våghalsig. Jag minns när han skulle balansera på en rullande, rund tvättmaskinstrumma i garaget och förstås föll av, skar upp handen och fick åka till akuten.

I Möckelö hade vi det på många sätt rätt bra. Jag tror att båda mina föräldrar njöt av trädgården och huset, av möjligheten att ha en traktor i lidret och en omgjord åkgräsklippare som leksak. Vi levde med kattor och grannarnas änder som kom och hälsade på nu och då. Men det räckte inte. Mina föräldrar trivdes antagligen aldrig tillsammans och det märktes. Efter 13 år tillsammans gick de skilda vägar.

De var båda ensamma ett tag, men snart hittade de nya respektive. För mamma har det betytt ett nytt hus, den här gången i Eckerö. Huset, min lillasyster Therese som nu är 13 år och mammas studier, är hennes liv. Efter 20 år på Ämbetshuset tröttnade hon nämligen och sade upp sig. Efter år som arbetslös och med olika jobb hon sällan trivdes med började hon studera igen. Våren 2009 tog hon examen som studie- och yrkesvägledare. Nu jobbar hon som yrkesvägledare och studerar till magisterexamen i pedagogik vid sidan av. Det är en bedrift, det måste jag säga. Hon fick börja med att läsa in gymnasiet när hon bestämde sig för att börja studera igen, nästan 50 år gammal.

Pappa, som har jobbat som polis den största delen av sitt vuxna liv, bor i sin mammas tidigare stuga, i skogen på Möckelö. Han har mulltoalett, är medlem i klubben Våga Vägra Mobiltelefon och är helt hooked på facebook. Nyligen har han renoverat huset, rakat av sig håret och skilt sig, igen. Han har också hunnit med en sväng prostatacancer, men verkar ha klarat sig med hjärtat i halsgropen. En ny dam har precis i dagarna flyttat in i huset och jag önskar dem all lycka.

Må de leva 50 år till.

Min första kärlek var inte besvarad. Jag var 7 år gammal och han hette John. Han gick i min klass och jag tror att jag blev kär i honom när han demonstrerade sina judokunskaper. Han hade sin lilla vita judodräkt på sig, med ett bälte runt midjan och så stod han där uppe vid svarta tavlan och sparkade och viftade. Jag tyckte det var häftigt och minns att jag också drömde om att börja med judo.

Jag var kär i John i nästan tre år, tills jag bytte skola. Jag minns att det var lite jobbigt, eftersom han inte alls var kär i mig. Hans bästa kompis Johan å andra sidan, han var kär i mig. Det berättade han en gång.

Vid ett tillfälle lekte John och Johan sköldpaddor. De liksom satt på huk med tröjorna neddragna över knäna och så hoppade de omkring på golvet. Jag ville få lite uppmärksamhet och tyckte att det var en god idé att välta dem, få dem att falla bakåt. Det var inte svårt, jag bara tog tag på ryggen på tröjorna och drog så låg de där, som sköldpaddor. De blev ju arga förstås och skvallrade för vår lärare. Hon gav mig en reprimand när lektionen hade börjat, framför alla klasskamrater. Jag höll nästan på att dö av skam.

Okej, let´s do this. Jag har sett detta på andra bloggar, nu kör jag också på det. Jag har alltså 30 dagar framför mig, 30 dagar med 30 inlägg. Det här är rubrikerna:

Dag 1: berätta om mig själv
Dag 2: min första kärlek
Dag 3: mina föräldrar
Dag 4: vad jag åt idag
Dag 5: min definition av kärlek
Dag 6: min dag
Dag 7: min bästa vän
Dag 8: ett ögonblick
Dag 9: min tro
Dag 10: vad jag är tacksam för idag
Dag 11: mina syskon
Dag 12: vad jag har i min väska
Dag 13: den här veckan
Dag 14: vad jag hade på mig idag
Dag 15: mina drömmar
Dag 16: min första kyss
Dag 17: mitt favoritminne
Dag 18: min favoritfödelsedag
Dag 19: någonting jag ångrar
Dag 20: den här månaden
Dag 21: ett annat ögonblick
Dag 22: någonting som gör mig upprörd
Dag 23: någonting som får mig att må bättre
Dag 24: någonting som får mig att gråta
Dag 25: en första gång
Dag 26: mina rädslor
Dag 27: mitt favoritställe
Dag 28: någonting jag saknar
Dag 29: mina mål
Dag 30: ett sista ögonblick

Dag 1: berätta om mig själv

Jag föddes den 5 mars 1982 på Mariehamns centralsjukhus, som Jonna Margareta Sundström. Min mamma heter Pia och min pappa heter Peter. Jag var det andra barnet Sundström, 3 år innan mig föddes Jim och 3 år senare föddes Dan.

De första tre åren av mitt liv bodde vi i två olika lägenheter på Cedersvägen på Klinten. När jag var 3 år flyttade vi till ett nybyggt Aneby-hus på Möckelö, i Jomala. 80-talet härskade och så också den mörkbruna yllesoffan och tjocktv:n. Min närmaste granne var min kusin Emilia, som fortfarande är en av mina bästa och käraste vänner.

Vi flyttade från Möckelö när jag var 9 år gammal, eftersom mina föräldrar skildes. Jag bodde sedan med mamma och Dan i en lägenhet i Strandnäs och började en ny klass. Helt enkelt var det nog inte, men ändå bättre än vad det hade varit. Vi bodde i Strandnäs tills jag var 15 år då vi flyttade vidare till Eckerö. I samma veva föddes min syster Therese. I Eckerö trivdes jag inte alls och vid 15 års ålder flyttade jag hemifrån, till en lägenhet i Mariehamn. Jag är stolt över att jag klarade av att ta hand om mig själv. Det var aldrig något problem. Att inte kunna bo tillsammans med min söta lilla syster var nog det som var svårast.

Skolan har alltid gått hyfsat bra. Jag har inte haft svårt att lära mig och skriva prov. De som kommer ihåg vad de läste i grammatiken i årskurs 6 fungerar dock inte som mig. Jag är glad att jag alls kommer ihåg att vi läste grammatik. Det har alltid varit självklart för mig att studera vidare och skaffa mig en utbildning. Så har jag också gjort. Efter sociala och samhälleliga programmet på Yrkesskolan flyttade jag till Örebro och blev socionom. Studietiden var för övrigt den bästa tiden i mitt liv.

I Örebro träffade jag min man Kristian, som då studerade till lärare. Det var 8,5 år sedan, vi är båda ålänningar och drogs till varandra som de invandrare vi var. Vi flyttade tillbaka till Åland och gifte oss för 3,5 år sedan och jag tog då namnet Granberg. Min man är min klippa, även om jag också är galet irriterad på honom mellan varven. Och jag har världens bästa svärföräldrar.

Som person är jag rätt virrig men också ovanligt strukturerad. Jag tror att jag måste ha struktur för att inte tappa greppet. Jag är nog lite udda samtidigt som jag är högst vanlig. Om jag skulle få välja så skulle jag vilja vara högst normal. Man skulle kunna säga att jag är social, samtidigt har jag ibland svårt för det sociala spelet. Jag har svårt att hantera grupper och avskyr att känna att jag överspelar eller låtsas. Helst skulle jag alltid vilja säga det som jag upplever som sanningen. Men det har jag lärt mig att inte är så klokt.

Det finns en kreativ ådra i mig, det sitter nog i mitt arv. Det tog länge innan jag riktigt hittade det där som gav mig utlopp för min kreativitet. Jag har målat lite, pysslat lite, renoverat lite och skrivit lite men aldrig känt att det varit riktigt rätt. När jag hittade scrapbookingen blev jag fast. Det erbjuder den variation jag har sökt.

Jag söker en upplevelse av äkthet. Ytlighet kan vara trevligt som komplement, men jag saknar ofta en känsla av att upplevelser är på riktigt, har en äkthet eller ett riktigt värde. Jag är den djupaste person jag känner. Faktum är att jag mycket sällan, kanske aldrig, har träffat någon annan som har sådana funderingar som jag själv har. Tyvärr kommer ett visst vemod med djupet. Det finns mängder med tankar och upplevelser jag egentligen skulle vilja dela med mig av till er, men jag har lärt mig att inte vara för privat. Ett visst mått av integritet är nödvändigt. Jag är också galet envis, egentligen ganska lat och rätt pedant.

Vänner uppskattar jag och har alltid gjort. Jag gillar personer som är lite annorlunda. En människa måste inte vara helt lik mig för att jag ska uppskatta ett umgänge, men någonstans måste man mötas. Vissa vänner har jag haft länge, andra lite kortare tid. Jag umgås med flera av mina kusiner. Kanske finns där en förståelse som kommer från grunden, som gör att vi fungerar bra ihop. Jag har för övrigt 19 kusiner, varav 16 stycken på min mormors sida. Jag är näst äldst.

Jag bor just nu på landet i Finström, i ett funkishus som vi byggt själva. Eller janå, mest min man och svärfar. Att ha trädgård och strandtomt med framtida potential för brygga och båt ger mig glädje.

Det allra viktigaste i mitt liv just nu är min dotter Ebba. För den lilla typen på 1,5 år lever jag mitt liv. För henne är jag tvungen att vara den bästa mamma jag kan vara, så länge jag kan. Att bli mamma har faktiskt gett mitt liv mening, vilket ju är det jag har letat efter.

Jag har börjat studera igen, inom personal och ledarskap och studierna tar obönhörligt det mesta av min tid. Just nu läser jag på 125 procent med Ebba hemma och det har jag tänkt fortsätta med till och med januari 2012.

Jag drömmer om att tycka lite bättre om mig själv, om att bli lite mindre morgontrött, om att uppleva en känsla av mening i vardagen och om att få leva ett lyckligt familjeliv i många år framöver. Jag hoppas på ett jobb som ger mig en känsla av glädje och en stabil ekonomi. Jag hoppas att Ebba kommer att växa upp med en känsla av att hon är älskad, värderad, att hon duger som hon är och att hon klarar vad som helst. Livet är inte lätt men jag hoppas att jag och min man lyckas ge henne de förutsättningar hon behöver för att leva ett lyckligt liv.

Jag lever! Jag har bara inte hunnit...eller haft lust, att blogga. Livet har kretsat i princip bara kring pluggande sedan början av september. Att studera på heltid med Ebba hemma innebär att jag måste läsa varje sekund hon sover och på kvällarna när maken är hemma. Jag lägger ner ungefär lika mycket på att plugga som maken gör på sitt jobb som lärare. Vi går mest om varandra hela tiden, antingen är han på jobb eller så sitter jag instängd i arbetsrummet. Trots att det är jobbigt, så är det dock också fortfarande roligt. Hittills har jag klarat alla hemtentor, men idag skrev jag den första salstentan av två för denna termin (på högskolan) och trots att det kändes som om jag kunde det åtminstone hyfsat bra, så kan jag inte säga säkert att jag kommer få godkänt.

Imorgon måste jag skriva klart en grupphemtenta i arbetspsykolgi, som jag skriver tillsammans med en person i Kuala Lumpur i Malaysia, en person i New York och en i Gällivare. Är inte dagens teknik otrolig, som gör det möjligt? Sedan ska jag ta en tre dagar lång paus i pluggandet. Jag har hittills pluggat minst sex dagar i veckan utan undantag. Jag behöver en paus nu. På lördag ska vi på rådjurshippa här i Finström. Det blir nog bra. Ebba kommer med dock, så det blir inte party.

I övrigt så ser jag fram emot julen. Jag är en riktig julfantast som verkligen gillar allt mys och stök med god mat och tända ljus. Idag var jag och tog hem några julgardiner på prov. Jag har tänkt fålla upp dem i helgen.

Jag önskar dig allt gott!

För den som undrar om jag har gått under jorden så vill jag meddela att jag inte hinner tänka på något annat än plugg, än mindre göra något annat än plugga. Det kommer helt klart att krävas en del självdisciplin om jag ska klara av dessa heltidsstudier med Ebba hemma. Ekonomin är...ja, ekonomi och det är jag inte bra på och psykologin går på engelska vilket innebär att det tar en evighet bara att läsa några rader. Hittills har jag dock skrivit en hemtenta i ekonomin och idag ska jag fortsätta på den andra hemtentan som jag påbörjade igår. Roligt är det, men krävande som sagt. Bara att kämpa på!

Idag har jag registrerat mig till alla de tre kurser jag ska läsa under hösten; arbetspsykologi 15 hp, personalekonomi personal och ekonomi 7,5 hp och personalekonomi organisation och ledarskap 7,5 hp. Därmed fick jag tillgång till den webbaserade plattform där all undervisning, grupparbeten, seminarier och uppgifter kommer att finnas och göras. Som tur är ska jag läsa alla tre kurser vid samma universitet, Mittuniversitetet. Annars hade det blivit rörigt vill jag lova, det räcker som det är, med tre kurser som löper parallellt och kan krocka när som helst, böcker som jag måste ha koll på när jag måste låna och hur länge jag måste få behålla. Viss undervisning sker också i realtid på dagtid. Arbetspsykologin har t.ex. en träff varje torsdag. Ebba kommer vara hemma med mig, men jag hoppas det fungerar ändå. Föreläsningar tror jag kan fungera, jag kan sätta igång datorn eller koppla bilden till tv:n och sitta med Ebba på golvet. Seminarier där jag behöver sitta på en stol och skriva på tangentbordet kan bli svårare.

Nåja, en dag i taget. En bok i taget. En uppgift i taget. Andas.

När jag läste till socionom i Örebro var jag bland de yngsta i klassen. Jag började direkt efter gymnasiet, många var 10-15 år äldre än mig. Ju äldre kvinnorna var (vi var bara kvinnor) desto mer stressade var de över kurser, kursplaner, litteratur och studierna i allmänhet. Jag vet att jag tänkte "ta det lugnt, det kommer, det är bara första dagen av kursen". Jag hade studievana, för dem var det åratal sedan de satt i skolbänken. Nu är jag själv en av de äldre, men jag hoppas kunna behålla lugnet. Jag ska komma ihåg det jag tänkte då.

Jag har annars varit flitig och tvättat alla fönster denna vecka. Bilarna är rena, utsidan nästan färdig så långt vi planerar i höst och idag har jag bakat småkakor så vi har något att bjuda på om vi får besök. Maränger med citron och mandel, kolasnittar med solrosfrön och drömmar. Drömmarna blev riktigt äckliga, jag använda olivolja istället för matolja, vilket gav en läskig bismak. Maken tänkte baka bullar imorgon.

Imorgon ska vi också till Eckerö på middag, närmare bestämt till min bror D, hans sambo S och deras lilla bebis Gabriel. Det är alltid roligt att träffa dem och Gabriel gör ju förstås inte saken sämre.