JONNATID

Här kommer ett recept på mycket smarrig helgmat! Jag säger helgmat eftersom det inte är för de kalorirädda...



Tacogratäng med fläskfilé
4 personer

600 g fläskfilé
1 msk smör
1 pkt tacokryddmix 40 g
1 burk ananasringar 225 g
3 st tomater
200 g nachochips, påse
0,5 tsk salt
1 krm cayennepeppar
275 g mjukost naturell
1 burk tacosås 230 g
2 dl ost

Tillbehör
Creme fraiche
Blandsallad

Tillagning
1. Sätt ugnen på 225°. Putsa och skär fläskfilén i tärningar. Bryn köttet i smöret ca 5 min. Strö över kryddmixen. Låt ananasen rinna av och skär den i mindre bitar. Tärna tomaterna.
2. Lägg nachipsen i en smord ugnssäker form. Fördela fläskfilé, ananas och tomater ovanpå. Strö över salt och peppar. Klicka på mjukost och tacosås. Strö över den rivna osten.
3. Gratinera mitt i ugnen 10–15 min tills osten fått fin färg.
4. Servera gratängen med en klick lätt creme fraiche och en sallad av isbergssallad, gurka, majs och rödlök.

Just nu känner jag mig rätt nöjd med livet. Jag känner mig...harmonisk. Att ha varit hemma så länge, tre år i augusti, först sjukskriven, så mammaledig och sedan studerande, har gett mig en möjlighet att varva ner, känna efter vad jag vill och hitta min kreativitet. Vilken oerhörd ynnest det är att bo i vårt samhälle där det är möjligt att vara hemma så länge - och få betalt för det!

Det känns som om jag har det jag behöver; studier som är intressanta och utvecklande, en familj som jag kan ge och få kärlek och omsorg av, vänner som förnöjer vardagen och en framtid att hoppas på. Det är spännande att yrkesmässigt inte veta var jag kommer att hamna, men försöka skapa förutsättningar för något bra. Jag har också tid att vila, tid att sova, tid att leka och möjlighet att vara flexibel med min tid. Idag fick t.ex. min kusin A den spontana idén att besöka mig och trots att jag hade tänkt plugga kunde jag släppa det och välkomna henne, eftersom jag vet att jag tar igen studierna en annan dag. Det resulterade i en avslappnad dag inklusive en vintrig promenad, fika och trevligt samtal. (Jag gillar mina kusiner, det är tur att jag har många!)

När jag börjar jobba igen blir det förstås annorlunda. Tiden går till arbetet och så brukar också energin göra. Flexibiliteten som distansstudierna erbjuder finns no more. Men. Jag hoppas på framtiden och på att jag ska orka med ett krävande jobb och långa dagar. Jag har ju hunnit vila.

Efter att Ebba hade somnat på köksgolvet (!) igår hos sin farfar, bestämde jag mig för att ringa hälsocentralen i Mariehamn angående hennes svullna ögon och mående. Bemötandet jag fick var inte precis trevligt. En kvinna svarade och hennes attityd utstrålade "jag kunde inte bry mig mindre", "du är en fjantig mamma som överdriver", "du har säkert inte gjort någonting alls för att försöka förbättra läget" och så lade hon till "det finns ändå ingenting att göra".

Maken blev hemma från jobbet idag med Ebba eftersom barnvakt inte kändes lämpligt och jag skulle skriva tenta. Han ringde Godby hälsocentral imorse angående Ebba. Hon fick en tid halv elva och efter en minuts läkarbesök fick hon diagnoserna öroninflammation och ögoninflammation! Hon fick både penicillin och ögondroppar. Inte konstigt att hon varit gnällig och famning de senaste dagarna! Och vilket jäkla pucko till sjuksköterska i Mariehamn!

Tentan gick för övrigt hyfsat bra idag. En av sju frågor kunde jag inte alls, jag kan fortfarande efter att ha letat i boken inte hitta någon text som kan svara på frågan. De resterande sex frågorna tyckte jag att jag kunde, jag skrev 12 sidor så nog ska jag väl lyckas skrapa ihop något poäng. Det är bara och hoppas att det räcker. Efter att ha besökt min kusin L och snackat lite välbehövlig goja och sedan handlat är jag helt slut. Jag tror att jag fortfarande har lite feberkänningar, igår kväll låg tempen på 38 grader.

Nu blir det soffan.

Ibland funderar jag på att skriva en bok. Egentligen har det funnits i mitt medvetande sedan årskurs sex, då jag skrev en berättelse som jag fick bra kritik på. Att hitta på en hållbar historia är det som känns allra svårast.

Jag har alltid tänkt att jag ska skriva om någonting som utspelar sig i nutid, en roman som kretsar kring en kvinna i min egen ålder, kanske delvis självupplevd. Igår började jag läsa en kriminalroman; Själakistan av Ann Rosman och då slog det mig - kanske jag borde skriva en deckare?

Jag läste färdigt boken idag och under tiden jag har läst den har jag antecknat. En kriminalroman behöver egentligen inte vara särskilt avancerat upplagd. I själakistan till exempel så vävs en historia om en liten pojke som stängs in i en källare av sin mamma ihop med gamla legender och fakta kring häxprocesserna för länge sedan, tillsammans med flera mord i nutid. Historierna varvas med varandra och upplevs därför mer komplicerade och intressantare än vad de egentligen är, karaktärer presenteras tydligt och levande, både professionellt och privat, miljön beskrivs och en kärlekshistoria ligger och pyr. Kanske skulle det inte vara helt omöjligt att skriva något liknande?

Jag skulle låta historien utspela sig på Åland, kanske kring Kastelholms slott och jag skulle varva sägner med mord och det åländska samhällets säregenhet. Varför inte låta berättelsen lösas av en finsk polis som nyligen flyttat till Åland och får bekymmer med att smälta in i samhället på grund av den främlingsfientlighet som faktiskt finns i vårt samhälle. Jag kunde också beskriva den idyll som Åland består av. Jag har kunskaper som socionom som kan hjälpa mig föra ett resonemang kring en sjuk människas tankar och jag har en pappa som är polis, som kanske delvis kan hjälpa mig med hur en polisutredning går till. Jag tror att det krävs en hel del ytterligare research dock, både kring hur en kriminalroman bör skrivas, historia och polisarbete.

Jag läste att de stora bokförlagen får in 1000 manus per år och publicerar runt 20. Det innebär att det inte går att höfta ihop en bok, om målet är att få den publicerad. Jag vet inte om jag klarar av att skriva på den nivå som krävs. Tid lär det ju ta och en hel del energi som kanske inte ger någon utdelning alls, bara en hög papper i en låda.

Jag vet inte. Vad tror och tycker ni? Borde jag satsa?

Maken är magsjuk och jag vill inte bli smittad! Snälla, rädda mig någon?!!

Sådärja, nu är granen avklädd och utslängd! Skönt, den barrade mer än jag kan komma ihåg att granar brukar göra. Funderar på att kanske inhandla en plastgran till nästa jul trots allt...även om jag gillar grandoften och en äkta gran alltid är en äkta gran så är det ju det där med barret.

Denna vecka är det dags att ta tag i pluggandet med hårdhandskarna igen. Fredag nästa vecka har jag salstenta i personalekonomi och jag kan inte påstå att jag tycker att jag kan tillräckligt för att få godkänt. Att plugga till salstentor måste vara det tråkigaste som finns!

Maken är ännu hemma på jullov och på torsdag dag ska vi besöka hans vän U och hennes familj för fika. På lördag blir det middag hos grannarna. Tidigare idag kom jag på mig själv med att fundera över vårstädningar av alla dessa slag inklusive blominköp för att uppdatera de numera mera döende små skrankorna som står i fönstren. Innan vi hinner blinka är det vår! När jul och nyår är avklarade börjar jag alltid längta dit.

Nytt år igen! 2011 denna gång. Inte klokt vad ett år går snabbt förbi. Denna nyårsafton firades i Lemland i glada vänners lag. Det var mycket trevligt och alldeles lagom. Sällskapet bestod av 9 vuxna och 7 barn, så vi vuxna höll oss i skinnet, vilket innebar vettig mängd alkohol och fokus på god mat och trevligt sällskap.

Ebba hade roligt tillsammans med alla barn och somnade snällt i vagnen vid 10-tiden. När raketerna sköts i luften vaknade hon och var rädd. Mellan 12 och halv fyra, tills när vi kommit hem med taxin, var hon vaken. Idag sov hon till halv ett!


Dagen började med snögrotte-grävande!






Ebba vågade sig inte ner i hålet :)




Förrättstillverkning i Lemland!


Barnbordet.


Ebba gillade Scott, som är en månad äldre än henne.


Mycket lek och stoj förstås, men bara snälla barn.












Och raketer!



Hoppas ni alla har haft ett riktigt gott nyår!

Första gången någonsin jag åkte till Örebro var då jag flyttade dit för att studera. När jag fick besked om att jag hade kommit in på utbildningen ringde jag runt till diverse hyresbolag för att försöka få en lägenhet i staden. Jag hade tur och fick tag på en liten etta nästan på Örebro universitetssjukhus bilparkering. Allt jag hade sett när jag skrev på hyreskontraktet var en ritning på hur planlösningen såg ut. Jag visste att lägenheten var liten, runt 23 kvm, att där fanns två kokplattor och att duschen låg i källaren.

Pappa skjutsade mig och mina saker till Örebro den där första gången. Han åkte direkt hem igen samma dag. Jag minns det ögonblicket då jag fann mig själv ensam i Örebro, i en lägenhet som jag inte hade vetat hur såg ut förrän i den stunden, i en stad jag aldrig besökt, i ett nytt land utan familj och vänner, för att studera på ett universitet som jag inte visste var låg. Det var en overklig känsla, skrämmande men också fylld av frihet och framtidshopp. Sällan har jag upplevt någonting så spännande.

Lägenheten var fin, även om den var liten. Den låg i ett gammalt pampigt stenhus och hade högt i tak och ett stort fönster med djup nisch. Jag plockade upp mina grejer och sedan gick jag ut, med kartan i näven. Det visade sig att jag bodde bara ett par kvarter från centrum och att universitetet låg på cykelavstånd. Jag tror att jag visste redan då att jag skulle trivas.

Första morgonen jag skulle cykla till universitetet tappade jag ju förstås bort mig och fick panik. Men det är en annan historia.

Mitt mest klart lysande mål just nu är att studera klart och sedan få ett arbete inom socionombranschen eller någon annan bransch som innehåller ledarskap. Mitt mål är att få ett jobb som kan leda framåt, som jag trivs med och som innebär en sådan lön att vi kan bygga garage och fixa stranden med båt och brygga inom några år samt kanske resa någon gång nu och då om vi känner för det.

Ett viktigt mål är att fortsätta vara en bra mamma. Nu är det enkelt, men jag gissar att jag kommer möta större utmaningar vid treårstrots och tonår. Jag vill vara kärleksfull, vänlig, närvarande, gränssättande men också komma ihåg att välja mina strider. Målet är att alltid ha en trygg relation med min dotter.

Målet är också att vara en tillräcklig hustru, att komma ihåg maken och att uppskatta honom. Jag vill aldrig ta honom för given.

Jag har som mål att bli gammal. Jag vill bli en gammal kvinna, med barn och barnbarn som jag får möjlighet att finnas för.

Lokalsinne. Jag saknar lokalsinne. Jag tror att jag har ett hål i huvudet där andra har den förmågan.

När maken och jag träffades studerade vi båda i Örebro och hade våra föräldrar på Åland, som vi bodde hos när vi var på ön, han i Finström Pålsböle och jag i Eckerö Kyrkoby. Vid ett tillfälle skulle jag köra till honom från Eckerö, vilket jag hade gjort många gånger förut. Ni som bor på Åland vet kanske att om man åker från Eckerö till Pålsböle, så svänger man till vänster från Hammarlandsvägen och kör via Emkarby.

När jag plötsligt befann mig i Gottby så insåg jag att jag borde ha svängt av någonstans innan. Det var inte slut på historien där dock. Jag åkte förstås tillbaka för att hitta stället där jag borde ha svängt av, men efter att ha kört vilse in på fel väg fick jag helt enkelt åka tillbaka mot Gottby, köra via Mariehamn, mot Finström och Godby och sedan till Pålsböle dit jag var på väg.

Jag hittar inte heller till Täby centrum trots att jag har varit dit vid en mängd tillfällen. Väl i Täby centrum vet jag inte var de olika butikerna ligger.

Jag tappade bort mig inne på det enorma varuhuset La Fayette i Paris en gång när jag var där med maken. Trots att jag aldrig bytte våning. Det är tur att det finns mobiltelefoner, annars hade jag nog irrat runt där ännu.

Det finns hur många exempel som helst på min bristande förmåga. Jag känner mig gravt underbegåvad när jag ska någonstans. Det är alldeles säkert, jag saknar ett lokalsinne!

Mitt favortiställe är utan tvekan det hem jag bor i tillsammans med min man och dotter. Och tur är väl det.

Innan vi byggde hus sade jag alltid att jag inte ville bo för långt ut på landet. För maken var en strandtomt viktig och eftersom hans föräldrar bor i Finström drogs han åt det hållet. Vi var överens om att vi ville bygga ett helt nytt hus och tittade på många tomter i flera olika kommuner för att hitta något lämpligt. Via bekanta fick vi höra att det fanns en ledig tomt i Vandö i Finström. Maken, som kände ägaren sedan tidigare, bokade möte för att gemensamt åka ut och se på objektet.

Första gången jag satte min fot på tomten visste jag att det var rätt plats för oss. Tomten är över 1 hektar stor, 50 meter bred och ca. 170 meter lång. Till tomten hör en tillandning, vilket innebär att vi äger strandkanten.

Vi gick förmodligen igenom varenda skiss hos varenda husföretag och tog in åtskilliga offerter innan vi slutligen beställde ett något omritat elementhus av Trivselhus version, tillverkat av Heikius hus. Elementen anlände från Österbotten i september 2007 och med mycket hjälp av makens far kunde vi slutligen flytta in i augusti 2008.

Samma dag som vi flyttade in i huset började jag må illa. Jag var gravid och drabbades av hyperemesis. Under 10 veckor spydde jag mellan 10-15 gånger per dag. Jag mådde enormt illa dygnet runt hela graviditeten, även om det efter vecka 16 långsamt långsamt blev något bättre. Bara några dagar efter att vi flyttat in i huset flyttade jag till mina svärföräldrar. Graviditetshormonerna gjorde det omöjligt för mig att stå ut med de starka lukterna av lim, målarfärg och nya möbler. Jag bodde hos mina svärföräldrar i nästan 4 månader, innan jag tillslut mådde så pass mycket bättre att jag kunde åka hem igen. Under de resterande 4 månaderna av graviditeten bodde jag visserligen i vårt hus, men jag plågades hela tiden av alla lukter. Illamåendet gick över helt och hållet ungefär 2 veckor efter att Ebba fötts, men många månader efter det stördes jag av vissa lukter i hemmet, i synnerhet när jag kom in utifrån.

På grund av illamåendet tog det ett tag innan jag kunde trivas i vårt hem. I början var det förknippat med dåliga lukter och spyor och det var dessutom oinrett och smutsigt, eftersom jag varken kunde inreda eller städa under 8 månader. Maken skötte det förstås till viss del men han varken hann eller orkade i någon större utsträckning under graviditeten då jag var i princip helt sängliggande och han tvungen att ta hand om mig.

Trivseln har kommit med tiden. Kanske tog det ett halvår efter att Ebba fötts, eller lite mer, innan jag på riktigt kände mig hemma. Jag måste liksom städa ut illamåendet först, genom att städa, organisera, möblera och pynta. Jag behövde få nya positiva upplevelser att förknippa med huset, som kunde ersätta de tidigare tråkiga.

Numera är det här mitt favoritställe. Det här känns som vårt gemensamma hem, vår lugna plats där vi kan slappa av, gå i mjukiskläder och trivas. Jag älskar att ha yta att röra mig på, att ha möjlighet att ändra saker efter behov och lust, att ha en trädgård och strandtomt och faktiskt också att bo på landet. Vi har toppengrannar, svärföräldrarna på lagom avstånd och inte så långt till civilisationen med matbutik, post, bank osv. i Godby. Sedan den dagen då jag satte min fot på tomten för första gången har jag aldrig ångrat att vi byggde hus och att vi gjorde det precis här.

Jag har inga egentliga fobier. Jag är varken rädd för spindlar, ormar, höjder eller att flyga flygplan. Med det är det inte sagt att jag är våghalsig, för det är jag inte heller. Jag är inte intresserad av adrenalinkickar, men om någon gav mig fallskärmshoppning som 30 års present skulle jag hoppa, bara för att bevisa för mig själv att jag kan.

Jag har alltid varit rätt blyg och när jag var yngre sade jag knappast ett ljud inför större grupper av människor. Jag vet inte om jag någonsin öppnade munnen inför hela socionomgruppen på 100 personer under studietiden, trots mängder av föreläsningar under flera års tid. Fortfarande är jag avsevärt mycket mer tillbakadragen i grupper än vad hyfsat sociala och mycket pratsamma jag annars är. Grupperna behöver inte vara särskilt stora för att jag ska tystna eller åtminstone känna mig klumpig. Att prata inför grupper är kanske min enda fobi.

Första gången jag reste utanför norden var jag 18 år gammal. Jag lånade pengar av min mormor för att kunna åka till Rhodos tillsammans med 5 andra tjejer.

Det var spännande att åka bort så där för första gången, till en ny kultur, annorlunda mat och spännande upplevelser. Vi stannade en vecka.

Det visade sig att det var värsta värmeböljan på evigheter på Rhodos. Jag tror att det var närmare 40 grader varmt och vi hade ingen luftkonditionering på rummen. För att inte smälta bort köpte jag och min rumskamrat små handfläktar som vi tejpade fast på sängkanten ovanför huvudet, på en tuss bomull för att de inte skulle skallra mot ytan de låg på. Batterierna räckte ett par timmar, vilket innebar att vi måste stiga upp flera gånger varje natt och byta ut dem. Vi blötte dessutom handdukar som vi hade på magen under nätterna.

Behöver jag tala om att jag fick feber?

Att åka på utflykterna, med båt, till staden och stranden, var förstås magiskt. Men mest minns jag att jag var sjuk. Alla de andra tjejerna hade pojkvänner och på kvällarna längtade efter dem, grät och ringde hem. Jag var nog den som kände mig allra ensammast, eftersom jag inte hade någon att ringa hem till. Men jag grät inte, för det här var under den period då jag aldrig gjorde det.

Vi var nog för unga för att resa bort utan vuxna.

Det var min första resa och fortfarande tycker jag att resande inte riktigt är för mig. Jag åker gärna bort någongång nu och då, men jag vill inte bara ligga på stranden, jag vill inte hajka runt för mycket, jag vill inte att det ska vara för varmt och jag vill inte vara borta för länge. Och backbacking. Nej, aldrig. Jag är alldeles för bekväm.

Men när jag fyller 30 år vill jag resa någonstans. Bara för att, liksom. Och för maten, som jag gillar att upptäcka. Helst skulle jag vilja åka till USA men kanske blir det till ett slott i Italien, där vi får lära oss laga riktig italiensk mat.

När jag var barn var det någon som sade "vet du vad din svaghet är? Att du alltid gråter". Det var inte sant, jag har aldrig varit en gråtare. Men jag slutade gråta nästan helt, i flera år.

Numera gråter jag ibland, även om jag inte är särskilt blödig. Egentligen handlar det fortfarande om att jag inte vill visa mig svag.

Av någon anledning är det främst tv:n som kan få mig till tårar. Extreme Home Makeover är ruskigt känslosamt. Ett tag gick programmet varje dag vid middagstid. Det blev jobbigt, eftersom jag måste gråta lite varje dag. Igår såg jag på "Vem tror du att du är" med Jerry Springer. Han spårade sin släkt genom Förintelsen och dess fasor. Då fällde jag en liten tår.

Annars så gråter jag ibland om jag blir riktigt riktigt arg. När orden tar slut och maktlösheten tilltar, då gråter jag.

Här skulle jag vilja skriva EBBA EBBA EBBA EBBA.

Jag har också varit en av dem som som påstått att man inte ska leva för sina barn. Jag menar fortfarande att man bör ta hand om sig själv, träffa vänner och göra saker utan barnen ibland. Men om jag säger att jag inte lever för Ebba så är det en lögn. Hon är mitt liv, min motivation och min glädje. Det är inte det hon gör som får mig att må bättre, utan bara det faktum att hon finns.

Jag blir lätt irriterad och överdriver gärna lite dramatiskt. Det kan handla om allt från att tvätthögen aldrig tar slut, om att jag bränner vid såsen, om att telefonköerna aldrig tar slut, om att människor inte svarar på mina mail eller endast på några av alla mina frågor, om att isskrapan inte fungerar som jag tycker att den borde, till att planer inte blir av av olika anledningar. Ofta är jag irriterad på att min make är långsam och slarvig. Tyvärr är det till största delen han som får ta emot min irritation.

Det är tur att jag inte är långsint. Jag har svårt att vara arg en längre stund, ens när jag borde.

Riktigt arg blir jag mycket mer sällan. Vill du riktigt reta upp mig ska du låta bli att hålla det du har lovat. Då menar jag utan (enligt min mening) godtagbar anledning.

Förstås blir jag också upprörd när barn far illa, på män som slår, på krig och andra vedermödor. Men det blir vi ju alla.

Jag balanserar på en kant av trä. Kanten, några decimeter hög, står som en rektangel runt ett buskage av något slag. Flera flickor går bakom mig och andra framför. Jag är spänd och nervös, kommer fortfarande ihåg känslan. Jag undrar om jag kommer hitta några kompisar.

En flicka, lika gammal som jag, håller i en tändsticksask av större modell. Hon öppnar den och där inne ligger en liten ängel på en bädd av vadd. Hon säger att hon fått den av sin mamma för att hon inte ska behöva vara rädd.

Det är min allra första skoldag. Den första av många.

December är en månad då jag på nytt hittar energi och glädje. Jag är ofta lite låg och långsam på hösten, jag liksom tappar energin och går in i någonsorts dvala. Med snö och julstjärnor kommer ljuset och jag vaknar till liv igen. Jag gillar december och jag älskar julen. Bäst är själva väntan, att elda nedräkningsljus och se hur julen kommer närmare, att baka pepparkakor och godis, att äta julbord, träffas för julfika och sitta framför tv:n och se på gamla julfilmer.

Nej, just nu har jag ingenting att klaga på.

I allmänhet brukar jag försöka utgå ifrån hur förutsättningarna såg ut då jag tog beslut, när jag överväger huruvida jag ångrar mig eller inte. När det gäller mitt yrkesval ångrar jag till exempel inte att jag valde att utbilda mig till socionom, även om jag hoppas på att kunna jobba med annat framöver.

Om jag tänker tillbaka på den tid då jag sökte till socionom, till hösten 2001, så vet jag att jag hade bestämt mig för att studera vidare direkt efter gymnasiet. Sabbatsår var aldrig något alternativ och även om jag funderade också på andra utbildningar så var socionomyrket närmast ett självklart val. Jag ville jobba med människor och jag ville att arbetet skulle innebära variation.

Tiden sedan jag tog examen, i januari 2005, har på många sätt varit spännande och framför allt utvecklande. Jag upplever det som att dessa år har varit en tid då jag har mognat både på ett personligt och professionellt plan, men att det nu är dags att gå vidare. Socionomyrket innebär en hel del nackdelar som låg lön, lågt värde och mentalt tunga uppgifter och jag tror att jag nu klarar av det som ledarskapet för med sig.

Därför valde jag att läsa vidare inom personal och ledarskap. Om jag får något arbete inom ledarskap (inom socionombranschen eller någon annan  bransch) är omöjligt att sia om, jag bara hoppas att någon ger mig möjligheten, men så mycket vet jag, att om jag inte skulle ha vidareutbildat mig nu så hade jag ångrat mig resten av mitt liv. Jag måste ge mig själv den här chansen.

Det leder mig också till min poäng; att visst är det ju så att det man oftast ångrar är det man aldrig gjorde. Man måste våga satsa, även om det är skrämmande, dyrt eller till en början kan verka omöjligt. Att genomföra det man önskar eller drömmer om lyfter självförtroendet och ger ny mening åt livet.

Jag har inget minne av att någon födelsedag har varit bättre eller sämre än någon annan. Jag har hunnit fylla 28 år och den 5 mars 2011 fyller jag år för den 29:e gången. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin hoppat över att fira mig själv. Innan jag flyttade hemifrån ordnade alltid mamma kalas och eftersom jag tillhör en stor släkt har det vanligtvis inneburit en hel del paket. Efter att jag flyttat hemifrån har jag själv bjudit in till kalas, inte nödvändigtvis hela tjocka släkten, men alltid åtminstone de närmaste. Jag gillar att kalasa, både kakdelen, paketdelen och umgängesdelen.

Jag minns både min mammas och min pappas 30-års dag. När pappa fyllde 30 bakade mamma en rektangulär tårta med 30 ljus på. Jag minns var på köksbänken den stod. När mamma fyllde 30 var jag till stan med pappa och köpte en synth åt henne. Det är overkligt att jag snart själv blir 30 år. Det går inte att neka till det faktum att jag är vuxen. Tiden, det är en märklig företeelse...