JONNATID

Jag sydde gardinerna till vardagsrummet igår. I princip varje gång jag syr något så mäter jag fel. Så också denna gång, jag klippte båda gardinlängderna 10 cm för korta! Suck! Jag skulle allvarligt talat behöva gå en kurs i logiskt tänkande med inriktning matematik. Som tur var gick gardinerna att rädda (gissa om jag svor högt innan jag insåg att det gick?!) genom att sy dem 2 cm för korta och helt ta bort rynkkanten som skulle har varit ovanför stången. De ser ju lite märkliga ut nu då förstås eftersom de hänger bredvid vita gardiner som har rynk. I alla övriga fall blev gardinerna riktigt fina, jag tycker de passar där de hänger. Så här ser tyget ut:



Vi har en ljusbeige matta i vardagsrummet, inköpt när vi flyttade in i huset av svärisarna. Det är en fin matta, men det känns för blekt till de vita väggarna. Idag har jag beställt den här Terracottafärgade mattan från Ellos:



Och två sådana här fönsterlampor till matrummet:



Jag passade även på att beställa nya sängkläder. Vit spets för den lite gammaldags känslan som jag nu siktar mot:



Vår lilla toalett är i dagsläget alldeles för blek. Där har vi vitt kakel med vita fogar och vitt klinkersgolv med gråa fogar samt en lodräd rand med grön glasmosaik snett bakom toaletten. Jag har inrett med grönt men kommit fram till att där behövs ännu mer mysfaktor. Jag ska sy en ny gardin dit, en längd i kanske grönt, mörkrosa/brunt och ett omtag i guld. På väggen ska jag hänga en blomampel (en sån halv trekant som hänger mot väggen) och två vägghyllor i mörkt trä med dekoration på. Jag beställde två vägghyllor från Ellos idag. Kan hända är de "too much" men det är ju inte värre än att jag får skicka tillbaka dem:

I söndags blev min man sjuk, i tisdags blev jag det och på onsdagen Ebba... i onsdags var vi med andra ord sjuka familjen. I torsdags gick maken på jobb igen och jag blev ensam med en krasslig bebis. Som tur var blev Ebba bättre under torsdagen. Själv har jag fortfarande ett huvud som är fyllt av bomull, lock i öronen och en täppt näsa. Jag har en massa saker jag borde göra; sy gardiner, göra ett födelsedagskort och klippa och klistra in en jättehög med fotografier, men jag är så trött att jag inte orkar just nu.

Igår var dock kusinen L hit med sin vovve och livade upp livet lite. Hon kom redan på dagen och blev till sena kvällen. Mycket trevligt, vad gjorde man utan vänner?

En nyhet är att jag har fått jobb som familjearbetare i Sund. Jag var dit och jobbade första gången i tisdags (med väldigt ont i halsen) och ska nu jobba tre dagar i veckan varannan vecka i april och maj och så 80% av heltid i juni. Jag kan närmast beskriva jobbet som att jag verkar som en form av "Supernanny" hemma hos familjer som behöver hjälp och stöd. Väldigt svårt tror jag det kan vara, men i tisdags tyckte jag ändå det verkade bättre än vad jag trott. Jag tänker att jag ju faktiskt har valt att jobba helt frivilligt. Om det blir för jobbigt kan jag sluta, vi har inte ett akut behov av pengar just nu, det är mera för att få lite "extra". Det skulle vara bra att kunna bygga färdigt altanen i sommar. Den blir på totalt 80 kvm eftersom den går runt huset, på tre sidor. Baksidan saknas fortfarande. Måla huset ett varv till ska vi göra i vår. En gräsklippare är också ett måste.


En sådan ska vi ha: Husqvarnas
automover som ser ut som ett
tefat och själv tar sig runt
gräsmattan. (Nej, jag vill inte
behöva klippa gräs).

Idag tänker jag helt sonika kopiera en annan persons blogginlägg. Lisa Magnusson har skrivit så bra om det här ämnet att jag inte ens tänker försöka göra det bättre själv. Det här handlar om gårdagens Uppdrag granskning på svt och en 14-årig tjej som blev våldtagen inne på skoltoaletten. Våldtäktsmannen, en två år äldre kille, snygg och charmig, blev dömd till sluten ungdomsvård. Efter att ha våldtagit ännu en tjej sluter dock samhället fortfarande upp kring killen och tror att han är oskyldig. På Internet florerar ryktena och skällsorden kring tjejerna.

Det gäller att vara försiktig med rykten. Det är så enkelt att säga "jag påverkas inte av någon, jag tänker själv och det här är min egen åsikt". Men är du säker? Är du säker på att du inte påverkas av någon, av någonting? Är du säker på att det du påverkas av är det rätta, att det stämmer överens med fakta, att det är etiskt och moraliskt och att ingen blir drabbad av dina aktioner på vägen?

Länk till Uppdrag gransknings avsnitt "Den andra våldtäkten" finns nedan.

Av Lisa Magnusson

Vi har så många fördomar om vad en våldtäktsman är. Vi har så många fördomar om vad ett våldtäktsoffer är. Vi har så många fördomar om vad en våldtäkt är.

Vi har så många fördomar att när en fjortonårig flicka tvingas suga av någon på en skoltoalett i byn Bjästa utanför Örnsköldsvik så vill folk liksom inte riktigt att det skall räknas som våldtäkt.

För han ser ju så bra ut, han är snäll, han är rolig, han är social. En riktigt schysst kille. Och hon var ju kär i honom, ryktas det, hon ville bli ihop med honom. Anmälan om våldtäkt var säkert bara en hämndgrej från hennes sida, för att han inte ville ha henne. Sådant sitter folk från Bjästa och säger i kvällens avsnitt av Uppdrag granskning.

Jag förstår det. För det finns en bild av våldtäkt som något så fruktansvärt att det inte ens går att greppa. Det är så tabu, så omgärdat av skam. Och våldtäktsmannen, honom tänker vi oss som en ond man som ingen kan älska, en mörk skugga, ett monster som kastar sig över unga kvinnor när de våghalsigt sneddar genom parken på väg hem sent om kvällen.

Men de allra flesta våldtäkter är inte överfallsvåldtäkter. De allra flesta våldtäkter begås i någons hem, och i de allra flesta fall är förövarna och offren bekanta med varandra allraminst. Det går inte att se utanpå att någon är en våldtäktsman. Det går inte att se utanpå att någon är ett våldtäktsoffer heller: man kan verka, ja till och med vara, precis som vanligt fastän man blivit våldtagen. Våldtäkt sker här, i vår verklighet och vardag.  Ändå föredrar vi att låtsas som motsatsen.

(...)

Ingen vill tänka på sin son, sin bror, sin vän som ett monster, som någon som våldtar. Jag förstår det. Det fasansfulla i historien om den våldtagna flickan i Bjästa är inte att pojkens närmast anhöriga helst inte ville tro att det var sant utan att hela byn offrade henne. De offrade henne för att slippa ta in att en riktigt schysst kille kan vara en våldtäktsman. Hennes vänner offrade henne. Skolan offrade henne, och fritidsgården och kyrkan. Allt för sin egen bekvämlighets skull.

Vi pratar alltså om en pojke som dömts för våldtäkt i tingsrätt och hovrätt, högsta domstolen vägrar ta upp hans fall. Han har i polisförhör erkänt och detaljerat beskrivit våldtäkten: hur han satte sig ned ovanpå henne och låste fast hennes armar under sina ben, hur hon 5-6 gånger sade att hon inte ville, och hur han ändå tvingade in sin kuk i hennes mun. Det finns dessutom teknisk bevisning. Ändå behandlar staden honom som en hjälte. Inte ens när han döms för ytterligare en våldtäkt, på en annan flicka, slutar folk tvivla på hans oskuld; han som är så schysst.

Rektorn på skolan där flickan och pojken gick pratar i Uppdrag granskning om att man bestämt sig för att förbli neutral. Det skolan förhåller sig neutral till är alltså att svenskt rättsväsende fastslagit att ett barn har blivit våldtaget inne på toaletten, och att det barnet nu blir utmobbat av de andra eleverna. Hennes vänner överger henne. Det går rykten om henne.
Pojkens mamma startar en stödgrupp för honom på Facebook. Stödgruppen har 4000 medlemmar, vilket är fler än vad som bor i hela Bjästa, och i den skriver folk att flickan är en hora, ett luder, troligen desperat efter pengar, att hon borde bli nedslagen, våldtagen, torterad, spetsad på en påle, bränd på bål. Och när pojken beläggs med besöksförbud och måste byta skola utbryter en "strejk" på den gamla skolan: Eleverna tillverkar tröjor och sprider ut lappar. Till detta förhåller sig skolan neutral.

Samma sak på fritidsgården. Där bestämmer sig personalen för att "inte ta ställning".
"Jag tycker ju väldigt synd om dem, tyckte naturligtvis synd om grabben också, helt klart. Alltså det är ju synd om bägge två, de är ju förlorare så att säga, tycker jag. Det är ju en väldigt dramatisk upplevelse för hela skolan", säger en av fritidsledarna till Uppdrag granskning.

Trots att pojken inte går kvar på skolan, är dömd för våldtäkt på en av skolans elever och därtill har belagts med besöksförbud så bjuder prästen Lennart Kempe in honom till skolavslutningen i kyrkan.
"Grabben hade med sig blommor, när kompisarna stod där och tog emot sina betyg så delade han ut en blomma till var och en utav dem. Det blev en tyst, stark demonstration", säger Lennart Kempe i Uppdrag granskning. "Jag tänkte att det var jättestarkt utav honom att orka komma hit och göra det, enormt starkt. Samtidigt gjorde det jätteont att han inte stod där bland sina kompisar."

Hur flickan kände inför det tilltaget har han faktiskt inte tänkt på, medger han. Och när reportern frågar om han vet att pojken bara några timmar efteråt våldtog en annan flicka på en badstrand så är hans reaktion: "Stackars kille... och tjejen givetvis också".

Bjästa är en by som har begått ett enormt svek. Inte bara mot flickan, utan mot pojken också. Han har dömts för två våldtäkter och anmälts för en tredje. Och tre är ett mönster. Han kommer att fortsätta, ända tills omgivningen slutar ömka och dadda honom kommer han att fortsätta.

Kärlek hade varit att tvinga honom att ta ansvar för sina handlingar. Kärlek hade varit att säga att vad du gjorde var vidrigt. Kärlek hade varit att låta honom sona sitt brott och sedan förlåta, men inte glömma. Det hans familj, vänner, gamla skola, fritidsgård och kyrka gör har inte ett skit med kärlek att göra. Det är inte pedagogik eller omsorg. Det Bjästa gör är att blunda hårt och vända sig bort och nynna på en trevligare visa.

Ja, Bjästa offrade inte bara den våldtagna flickan utan också pojken som våldtog henne. De offrade honom genom att låtsas att han var något han inte är: en riktigt schysst kille.

Hur länge skall det här fortsätta?

Det var inte en ensam galning, det var hela Bjärsta.

 

Denna helg har gått i bröllopets tecken. Eftersom jag inte samlat in alla tagna fotografier ännu så kommer dock detta inlägg ändå inte att handla om det. Men den som väntar på något gott...

Igår kväll var min kusin E och hennes sambo (blivande make) hos oss för middag. Min man tillagade maten och den var välsmakade som det oftast är när han kockar. Eftersom E fyller 27 år den 23 mars fick hon en present, närmare bestämt adressboken nedan:


Jag har klippt mönsterpapper, chalkat med chestnut roan och
limmat på spiralhäftet. Fjärilen och blombladen är limmade. Rosetten
knöt jag, sydde sedan fast i den bruna blomman med sytråd och
limmande fast på blombladen. De små rosorna är limmande.
Blombladen, den bruna blomman och de små rosorna är sprayade
med Glimmer Mist. De små stenarna är självhäftande.


Bokstäverna skrev jag på datorn, klippte ut och fäste med bokplast.

Jag inser att jag återanvänder rubriken, men det måste vara den mest passande frasen.

Vet ni vad??!

Nu står vågen på 65,8 kg, vilket innebär att jag har gått ner alla mina 27 graviditetskilon!!!!!! Eftersom jag är 176 cm lång ger det mig ett BMI på 21.3 (normal ligger mellan 20-25). Det får jag vara nöjd med!

Nu kan ni säga grattis! (Nope, ingen ödmjukhet här inte, den känner jag för att prioritera bort i det här läget, haha!).

Ebba fick en gåvagn från Plasto till julklapp. Häromdagen såg det ut så här hemma hos oss:



Om ni tittade efter noga såg ni att min brudklänning hängde i sin påse över halvväggen hemma hos oss. Den tog jag fram för att sy ut den lite grann. På mig fick jag den ändå, men med tanke på att det kan vara bra att kunna andas också i helgen så bestämde jag mig för att släppa ut det som mamma sydde in när jag skulle gifta mig. Denna helg blir det alltså bröllopsmässa för hela slanten. Halv 12 ska jag vara på Alandica på lördag. Då ska frisyren fixas och sminket appliceras. Söndag blir det samma sak igen. Jag var till Hasses ur & guld för att bestämma smycken att ha till klänningen idag. Imorgon kväll ska vi mötas för att få information och öva gå catwalk...

Bloggtorka, I know! Jag är ledsen! Här har varit fullt upp eller egentligen mer än fullt upp. Det är illa när jag inte ens hinner blogga, haha! Vad jag har pysslat med är....

*trumvirvel*

...sökt till studier!!! Bara jag slipper in så ska jag börja studera på heltid till hösten! Jag är ju socionom sedan tidigare, men nu ska jag läsa fristående distanskurser via olika universitet i Sverige i sammanlagt 1,5 år för att sedan kunna konkurrera med de som har läst personal- och arbetslivsprogram. Jag vill jobba som personalchef. Jag har mailat med diverse personalchefer på Åland och studievägledare inom PA-program i Sverige och det kan vara svårt att få jobb som personalchef på en gång efter utbildningen, jag kanske kan börja till exempel som personalassistent. Mitt mål är att helt enkelt att få ett arbete som jag trivs bättre med än socionomjobbet (som är tungt, lågavlönat och nedvärderat), där jag får åtminstone samma lön som nu och dit jag kan ta mig genom rimlig mängd distansstudier.

Det jobb jag har haft senast trivdes jag riktigt bra med dock, men det är inte vad jag vill göra i längden (jobbet är heller inte ordinarie) och alternativen inom min bransch är jag inte intresserad av. Hade jag fått stanna på BUP där jag jobbade tidigare hade jag antagligen vidareutbildat mig till terapeut, men nu är inte läget sådant. Med dessa kurser inom PA breddar jag både min tidigare utbildning och skapar dessutom möjlighet att få jobb inom andra branscher.

Det känns så bra!!!

Vad jag ska läsa är följande:
- arbetsrätt 15 hp (som jag ska läsa via Åbo bara det går)
- personalekonomi 15 hp
- arbets- och organisationpsykologi 37,5 hp
- ledarskap 22,5 hp

I höst blir det 15 hp personalekonomi och 15 hp arbetspsykologi vid Mittuniversitetet, bara jag kommer in. Jag tror att det kan vara många sökanden till psykologin, men jag har andra kurser som alternativ, så nog ska jag få till lämpliga heltidsstudier tror jag.

Ebba blir hemma med mig under studierna. Maken min har lovat ta huvudansvaret för henne några kvällar i veckan så jag kan studera och så hoppas jag på att svärmor ställer upp som barnvakt ett par dagar varannan vecka (hon har varit redo att göra det om jag jobbat också, så jag tror knappast det ska vara något problem). Det ska nog gå bra det här! (Maken menar förresten att han ska jobba halvtid sedan när jag blir rik, men jag tror ju kanske att det är onödigt orealistiskt positivt, haha!).

Jag har jobbat som barnskötare på dagis de senaste tre dagarna. Det har verkligen varit roligt. Man kan nog säga att jag har trivts som fisken i vattnet! Jag har alltid tyckt om barn, men sedan jag själv fick min dotter är det som om barnen har kommit fram ur dimman, jag ser dem tydligt, deras personligheter, allt de kan och deras små och stora utvecklingssteg. Barn är härliga, så söta och rättframma. Svårast har det varit, inte att sätta gränser, utan att veta när jag ska sätta gränser. Hur smutsiga får barnen bli när de leker på utsidan (när de leker sandlåda i en jordhög)? Får de kasta snöboll på varandra (de säger ju förstås att de får)? Måste de sitta stilla på golvet i väntan på samling eller är det okej att de springer runt i rummet under väntan (den ena skvallrar på någon som springer runt och den andra säger att man inte alls måste sitta ner)? Sunt förnuft tog mig förstås en bit på vägen, men ibland har det varit svårt att avgöra exakt var gränsen borde gå.

Jag hoppas jag får komma tillbaka dit igen. Ett extrajobb som känns lockande och glädjefyllt är helt enkelt toppen.

Nu är jag dock trött. Jag är glad att jag fick ledigt från och med idag. Jag är ju helt ovan med det här arbetslivet, har inte jobbat en dag på 1,5 år! Senast jag jobbade var i augusti 2008. Det är ju inte klokt vad länge sedan det är!

Min man snarkar och vissa nätter är det verkligen ett problem för mig. Inatt var en sådan natt. Halv sex tittade jag sista gången på klockan, då hade jag ännu inte somnat. Tio över sju vaknade Ebba. Vi har en gästsäng i ett annat rum och jag skulle ju kunna gå dit och lägga mig, men jag är så irriterande envis och åsneaktig så jag ligger kvar i sängen och buffar, puffar, knuffar och sparkar på samt nyper min man. Han vaknar inte, om jag tar i riktigt hårt vrider han möjligtvis lite på sig. Allvarligt talat så har jag sovit väldigt dåligt egentligen varje natt sedan jag träffade honom, alltså i snart 8 år. Inte är det många nätter jag somnat förrän efter en, en och en halv timmes försök eller ännu längre (för att han snarkar) eller fått sova hela natten utan att vakna i mellan (för att han snarkar). Man kan ju inte börja sova i skilda rum heller, för det är inte ett tillfälligt problem. Jag blir så arg! Jag vet att det inte är hans fel, att han inte kan hjälpa det, men jag blir så frustrerad!

Till något roligare. Imorgon och dagen efter det ska jag jobba på dagis, närmare bestämt Gottby daghem. Toppen med ett extrajobb och det ska bli kul att jobba med barn! Det känns som om det kan bli riktigt roligt, uppfriskande och lagom lättsamt.

Igår fyllde jag hela 28 år. Det firades som det bör med kalas tillsammans med nära och kära. Det är en av de bästa sakerna med att vara mammaledig - jag är så pigg att jag orkar kalasa. Det var en mycket trevlig kväll och jag fick många presenter, bland annat en pappersskärare som jag önskat mig med utropstecken. Den kommer väl till pass när jag ska göra kort och behöver få till raka kanter. Jag bjöd förstås på tårta och projektör som jag är gav jag mig på att laga hemmagjorda rosor och blad av mandelmassa. Små rosor gick bra att göra, men de stora fick jag ta sönder igen, till dem hade behövts ätbart lim.


Bonanzatårta med rosor och blad av mandelmassa. Mandelmassan är
färgad med karamellfärg. Jag använde färdiga former till bladen och
rosorna. De utstansade blomformerna vek jag sedan upp, tre på
varandra runt en kula av mandelmassa och formade till en blomma.

Både mor och jag brukar laga just den här tårtan. Ibland tänker jag att det blir lite trist att nästan alltid ha samma tårta, men det är så enkelt att ingen annan tårta slår just denna. Den är gjord på en vanlig tårtbotten och förutom det ser receptet ut som följer:

BONANZATÅRTA

Dela tårtbotten i tre delar.

Lager 1: 1 påse chokladpudding och vispgrädde
Lager 2: en banan med lite mjölk och socker samt vispgrädde
Ovanpå: ett kavlat lock av mandelmassa och kakao. Om man vill kan man lägga en halv delad banan ovanpå och spritsa med grädde runt
Runt: spritsad vispgrädde (totalt går det åt minst 6 dl vispgrädde)


Idag har vi varit på dop. Lilla Emil heter nu Emil på riktigt. Dopet hölls i hemmet och efter en uppfriskande utestund i det vackra vädret bjöds vi på lyxiga mackor på kvällskvisten. Förutom en bok om Emil i Lönneberga gav jag ett scrappat kort i doppresent.


Formen till klänningen har jag hittat på Internet, klippt ut i vanligt
skrivarpapper, överfört till detta dubbelsidiga mönsterpapper och
sedan klippt med sax. Kanterna är chalkade med chestnut roan.
Bandet runt handlederna är knutet av vitt brodergarn. Jag har limmat
två olika sorters spets, knutit och sytt rosetten med band och fäst det
lilla smycket med vit sytråd. Rosorna har jag sprayat med Glimmer
Mist, dekorerat med silverglitterlim och limmat fast tillsammans med
bladen. Det var inte meningen att textlappen skulle sticka ut nedanför
fållen längst ner...


Insidan har jag chalkat med chestnut roan och texten har jag skrivit
ut med skrivare och limmat fast.


En bild på Ebba i sin fina klänning, från dopet idag.

Det här orange tyget har jag beställt från Anttila. Det är meningen att det ska bli gardiner till vardagsrummet och hänga bredvid de tunna vita gardiner vi redan har där. Vi har orange kuddar i soffan, så jag hoppas tyget passar med dem.


Tyget och fondtapeten i vardagsrummet som tyget bör passa ihop
med. Blommorna på tapeten har mer orange i sig i verkligheten
än vad som syns på bilden.


Bredvid de vita gardinerna ska de orange hänga, inte som paneler
utan som vanliga längder.

Tror ni det blir bra?

Efter funderande på kommande bröllopsmässa och underkjolar känner jag för att lägga upp några bilder från vårt bröllop. 11 augusti i år är det 3 år sedan vi gifte oss. Det är helt otroligt.

Det var en av årets varmaste dagar, så svettigt att det faktiskt var gäster som både åkte hem och duschade mellan vigseln och festen och sådana som åkte hem och hämtade en ny skjorta. Allt var perfekt, det hade inte kunnat bli bättre. Att gifta mig är det bästa och roligaste jag gjort. Upplevelsen i att gifta sig är stark, allvaret i handlingen förstärker det som redan skulle vara roligt och spännande också i andra situationer.


Här var jag galet nervös. Jag kunde inte ens le.


Jon Lindeman var präst och vi befann oss i Finströms kyrka


Min syster Tessan som brudnäbb och kusin och vän Emilia som
brudtärna


På kyrktrappan




Inte en så bra bild annars, men ni ser en skymt av släpet på min
klänning.




I bilen på väg till festen på Hammarbo


Skål med alla gäster


Duktiga toastmadame Malin


Strax under 100 gäster


Hammarbo. Toastmadame kallar in gästerna med en liten klocka
efter andpauserna och alla går lydigt in


Tårta


Första dansen, Metallicas "Nothing else matters" omgjord av Högtryck.
Finaste stunden på hela bröllopet.

Det är alltså den här klänningen jag får ha på mig igen om jag är med på modevisningen på bröllopsmässan. Det kommer väcka trevliga minnen till liv.

Upp klockan 7.10 imorse, till Bettans bod till halv 10 och packade upp kläder en timme, ärenden på stan, till pappa och äta lunch och sedan åka runt till möbelbutiker för att köpa en säng åt honom. Vid Bettans bod sade det "ratssssccchhh" under bilen, vid Färg & Tapet körde jag in i en snövall och när jag hade skjutsat hem pappa och skulle köra därifrån, på en smal 800 meter lång grusad skogsväg, fick jag möte med möbelbutiksskåpbilen. Jag backade till enda stället vägen delar sig på men såg ingenting på högra sidan eftersom bilbarnstolen var ivägen. Fastnade förstås i en snödriva. Ut, kolla, nej, jag kommer inte loss. Killen puffade min bil bakifrån, tillslut kom jag loss, men inte upp för backen framför. Killen puffade för glatta livet och bilen luktade bränt. Jag kom loss, men fortfarande inte upp, utan måste backa ännu mer ner. Killen puffade på motorhuven, jag fick fart och körde in i snödrivan på motsatt sida av vägen. Killen puffade på från baksidan och när jag äntligen kunde ta fart för att köra upp för backen och åka iväg sade han "det var ju ett projekt det här". "Ja, tack, tack, tack!" sade jag.

Jag vill ha vår. Nu. Och jag orkar inte åka och träna ikväll trots att det innebär att jag bangar på vännen L. Det tog stopp.

Nog vid gott mod, det kanske låter annorlunda, men sådant är läget. Bara helt utmattad, det var alldeles för mycket action på en och samma dag för en mammaledig småbarnmamma som mig. (Om bilen är hel? Jag vet inte, hem kom jag i varje fall, men man borde inte släppa ut mig i trafiken i onödan vill jag hävda bestämt.)

Jag radade precis upp allehanda varor på köksbänken eftersom jag ska baka till mitt kommande födelsedagsfirande. Innan jag sätter igång ska jag dricka en kopp kaffe och skriva detta blogginlägg. Jag kom på att jag måste tipsa er om den här mjuka kakan som jag bakat förut och vet är riktigt smaskig. Receptet är taget från bakboken "Två systrars söta" som jag också kan tipsa om. Deras bakverk är himmelskt goda.


CITRON- OCH BLÅBÄRSKAKA MED CITRONGLASYR

125 g rumsvarmt smör
2,5 dl strösocker
2 ägg
4 dl vetemjöl
0,5 tsk bikarbonat
1 krm salt
1,5 dl filmjölk
1 tsk rivet citronskal
2 msk färskpressad citron
2-3 dl blåbär

Citronglasyr
3 dl florsocker
1-2 tsk rivet citronskal
2-3 msk färskpressad citron

Sätt ugnen på 175 grader. Smörj och bröa en rund hålform, ca. 2 liter.

Rör smör och socker poröst. Tillsätt äggen, ett i taget, under vispning.

Blanda de torra ingredienserna. Varva ner i smeten tillsammans med filmjölken. Tillsätt citronskal och citronsaft och rör ihop till en jämn smet.

Häll hälften av smeten i formen. Strö över hälften av blåbären. Häll på resten av smeten och sedan resterande blåbär.

Grädda kakan mitt i ugnen i ca. 40 minuter. Kakan är färdig när den släpper från kanten och en provsticka är torr. Låt svalna något i formen. Stjälp sedan upp den på galler och låt svalna.

Rör ihop ingredienserna till glasyren som ska vara tjock men rinnande. Ringla den över kakan.

Lika gott blir det om man byter ut blåbär och citron mot hallon och lime.

Ebba vaknar tidigt på morgnarna nu för tiden, vanligtvis mellan 7 och 8, så jag borde gå och lägga mig. Klockan är tio i ett. Maken har haft sportlov och tagit hand om Ebba alla morgnar i en vecka medan jag har sovit till 10-11- imorse till 11.15 då jag vaknade med ett ett ryck (en sån lyx!). Nu är jag ju inte speciellt trött på kvällarna...

Under sportlovet har vi...ja, egentligen inte gjort någonting, ändå har dagarna varit fulla. Tiden vill inte riktigt räcka till. Jag tror inte jag varit utomhus mer än att jag gått till bilen och tillbaka, med bara ett undantag. Den där duktiga mamman som är ute och promenerar med barnvagnen varje dag är inte jag. Jag tycker inte om kyla, eller dimma, eller moln...jag vill att det ska vara sol och behaglig temperatur om jag ska ska gå ut!

Inkommande vecka har jag bord på Bettans bod. Jag ska sälja avlagda kläder och diverse andra prylar med andra ord. Jag har varit smal, gravid, efter graviditet och sedan gått ner 25 kg efter graviditeten vilket innebär en jättehög med kläder som jag använt en eller ett par gånger. Hoppas jag får någonting sålt.

På lördag blir det dop. Det ska bli trevligt. Vi är också lovade extralyxiga varma mackor till middag efteråt. Det låter gott. Dock borde jag inte alls äta några extralyxiga mackor eller födelsedagskakor och tårta som vankas på fredag då jag fyller 28 år, utan istället banta bort 2 kg till. Jag ska nämmeligen kanske vara med som modell i min insydda brudklänning i storlek 38 på bröllopsmässan om några veckor. Bara jag hittar en underkjol med stålringar att låna. Någon som har en??