JONNATID

Jag är en hyfsat modernt tänkande kvinna. Som yngre kallade jag mig själv feminist, men med åren har ordet fått negativt klang och jag kanske inte alltid håller med feministerna, så jag väljer numera att säga att jag tror på jämlikhet.

För mig är det inte så viktigt att både maken och jag utför samma sysslor i hemmet. Jag kan ta på mig det klassiskt kvinnliga, som att baka och sy, bara maken bär tungt, klättrar högst och förstår sig på allehanda maskiner och apparater. Ärligt talat är många av hans sysslor för fysiskt tunga för mig och även om jag bestämde mig för att utföra dem skulle det ta mycket längre tid för mig än för honom. Flertalet sysslor i hemmet är det ingen av oss som tycker känns lockande, men de måste göras av någon. Vi väljer kanske den klassiska sysslofördelningen för att det är mest praktiskt i praktiken, det leder till minst tjafs, minst dubbelarbete och minst tidåtgång. Det viktigaste för mig är att vi båda lägger ner ungefär lika mycket tid på produktivt arbete i hemmet. Jag vill inte slita medan han ligger på sofflocket.

I övrigt anser jag det vara oerhört viktigt att män och kvinnor har samma möjligheter. Det ska finnas lika rätt till utbildning och män och kvinnor ska få samma lön för lika arbete. Tyvärr tjänar ju kvinnor idag sämre än män och väljs mer sällan till ledande tjänster, trots att det finns fler kvinnor med högre utbildning. Jag upplever också att det klassiskt kvinnliga ofta anses sämre än det klassiskt manliga; det är de manliga dragen som anses viktiga hos en ledare och typiskt manliga yrken ger bättre betalt än kvinnliga sådana.

Det här är saker jag sällan diskuterar numera. Som tonåring ropade jag gärna ut mina åsikter i megafon, men jag har lärt mig att det är lätt att i misstag trampa på ömma tår.

Diskussionen om färger på flick- respektive pojkkläder är dock något jag mer eller mindre ofrivilligt hamnar mitt i med jämna mellanrum sedan jag fick barn. Det har hänt många gånger när jag har klätt min dotter i rosa eller rött att personer kommenterat det ungefär ”ska du klä henne så flickigt”.

Jag kan hålla med om att klädavdelningarna för flickor innehåller väldigt mycket rosa och rött och avdelningarna för pojkar mycket blått och grönt. Om du som förälder inte gillar rosa får du leta länge efter kläder till din flicka. Jag anser dock att klädfrågan får oförtjänt mycket fokus i jämlikhetsdebatten. Jag tycker inte den hör hemma där alls. Risken med att fokusera på fel saker tror jag är att man missar de riktigt viktiga frågorna i jämlikhetsdebatten.

Hur jag än gör så är det jag som förälder som väljer barnens kläder. I och med det påverkar jag möjligtvis deras klädstil också på längre sikt, det oberoende av om det är flickigt, pojkigt, punkigt, uppklätt eller retro jag väljer. Men skulle det faktum att jag klär min flicka i rosa kunna leda till att hon i förlängningen inte har samma möjligheter på arbetsmarknaden som män som vuxen? Kommer hon inte våga ta för sig för att hon hade kjol när hon var liten? Eller vad är det egentligen man är rädd för? Jag tror att man har gjort en koppling som egentligen inte existerar mellan dessa frågor.

Och har man inte också i den här frågan nedvärderat det flickiga till förmån för det pojkiga? Knappt ens de mest feministiska feministerna klär sina pojkar i kjol eller klänning (och vilken man vill klä sig i klänning som vuxen?). Jag tror de flesta föräldrar klär sina pojkar så de inte ska misstas för flickor, men flickor ska alltså kläs i blått?

Varför är det så fult att vara en typisk flicka eller en typisk kvinna? Är det inte i så fall den återspeglingen som kan ge en liten flicka dålig självkänsla och senare leda till brist på förmåga att hävda sig på arbetsmarknaden?

Eller har jag missat något?