JONNATID

Jag blev antagen till organisationspsykologin till vårterminen! Jiiihuuu!!! Det innebär att jag kommer läsa 15 hp organisationspsykologi vid Mittuniversitetet, 7,5 hp ledarskap i olika organisationer vid Högskolan på Gotland och 10 hp arbetsrätt vid Öppna högskolan på Åland nästa termin! Det, mina damer (och kanske någon herre) är helt enkelt toppen!

Med den här farten kan jag börja söka jobb till hösten om det dyker upp något intressant. Om jag inte får jobb fortsätter jag studera också höstterminen, vilket innebär att jag har lite tid på mig att söka jobb utan att behöva oroa mig för arbetslöshet och en långsam svältdöd.

För övrigt har vi haft en mycket mysig julhelg med en enorm hög med julklappar, en massa god mat och trevligt besök! Jag bjuder på en pulkbild på dotra.

Första gången någonsin jag åkte till Örebro var då jag flyttade dit för att studera. När jag fick besked om att jag hade kommit in på utbildningen ringde jag runt till diverse hyresbolag för att försöka få en lägenhet i staden. Jag hade tur och fick tag på en liten etta nästan på Örebro universitetssjukhus bilparkering. Allt jag hade sett när jag skrev på hyreskontraktet var en ritning på hur planlösningen såg ut. Jag visste att lägenheten var liten, runt 23 kvm, att där fanns två kokplattor och att duschen låg i källaren.

Pappa skjutsade mig och mina saker till Örebro den där första gången. Han åkte direkt hem igen samma dag. Jag minns det ögonblicket då jag fann mig själv ensam i Örebro, i en lägenhet som jag inte hade vetat hur såg ut förrän i den stunden, i en stad jag aldrig besökt, i ett nytt land utan familj och vänner, för att studera på ett universitet som jag inte visste var låg. Det var en overklig känsla, skrämmande men också fylld av frihet och framtidshopp. Sällan har jag upplevt någonting så spännande.

Lägenheten var fin, även om den var liten. Den låg i ett gammalt pampigt stenhus och hade högt i tak och ett stort fönster med djup nisch. Jag plockade upp mina grejer och sedan gick jag ut, med kartan i näven. Det visade sig att jag bodde bara ett par kvarter från centrum och att universitetet låg på cykelavstånd. Jag tror att jag visste redan då att jag skulle trivas.

Första morgonen jag skulle cykla till universitetet tappade jag ju förstås bort mig och fick panik. Men det är en annan historia.

Mitt mest klart lysande mål just nu är att studera klart och sedan få ett arbete inom socionombranschen eller någon annan bransch som innehåller ledarskap. Mitt mål är att få ett jobb som kan leda framåt, som jag trivs med och som innebär en sådan lön att vi kan bygga garage och fixa stranden med båt och brygga inom några år samt kanske resa någon gång nu och då om vi känner för det.

Ett viktigt mål är att fortsätta vara en bra mamma. Nu är det enkelt, men jag gissar att jag kommer möta större utmaningar vid treårstrots och tonår. Jag vill vara kärleksfull, vänlig, närvarande, gränssättande men också komma ihåg att välja mina strider. Målet är att alltid ha en trygg relation med min dotter.

Målet är också att vara en tillräcklig hustru, att komma ihåg maken och att uppskatta honom. Jag vill aldrig ta honom för given.

Jag har som mål att bli gammal. Jag vill bli en gammal kvinna, med barn och barnbarn som jag får möjlighet att finnas för.

Lokalsinne. Jag saknar lokalsinne. Jag tror att jag har ett hål i huvudet där andra har den förmågan.

När maken och jag träffades studerade vi båda i Örebro och hade våra föräldrar på Åland, som vi bodde hos när vi var på ön, han i Finström Pålsböle och jag i Eckerö Kyrkoby. Vid ett tillfälle skulle jag köra till honom från Eckerö, vilket jag hade gjort många gånger förut. Ni som bor på Åland vet kanske att om man åker från Eckerö till Pålsböle, så svänger man till vänster från Hammarlandsvägen och kör via Emkarby.

När jag plötsligt befann mig i Gottby så insåg jag att jag borde ha svängt av någonstans innan. Det var inte slut på historien där dock. Jag åkte förstås tillbaka för att hitta stället där jag borde ha svängt av, men efter att ha kört vilse in på fel väg fick jag helt enkelt åka tillbaka mot Gottby, köra via Mariehamn, mot Finström och Godby och sedan till Pålsböle dit jag var på väg.

Jag hittar inte heller till Täby centrum trots att jag har varit dit vid en mängd tillfällen. Väl i Täby centrum vet jag inte var de olika butikerna ligger.

Jag tappade bort mig inne på det enorma varuhuset La Fayette i Paris en gång när jag var där med maken. Trots att jag aldrig bytte våning. Det är tur att det finns mobiltelefoner, annars hade jag nog irrat runt där ännu.

Det finns hur många exempel som helst på min bristande förmåga. Jag känner mig gravt underbegåvad när jag ska någonstans. Det är alldeles säkert, jag saknar ett lokalsinne!

Mitt favortiställe är utan tvekan det hem jag bor i tillsammans med min man och dotter. Och tur är väl det.

Innan vi byggde hus sade jag alltid att jag inte ville bo för långt ut på landet. För maken var en strandtomt viktig och eftersom hans föräldrar bor i Finström drogs han åt det hållet. Vi var överens om att vi ville bygga ett helt nytt hus och tittade på många tomter i flera olika kommuner för att hitta något lämpligt. Via bekanta fick vi höra att det fanns en ledig tomt i Vandö i Finström. Maken, som kände ägaren sedan tidigare, bokade möte för att gemensamt åka ut och se på objektet.

Första gången jag satte min fot på tomten visste jag att det var rätt plats för oss. Tomten är över 1 hektar stor, 50 meter bred och ca. 170 meter lång. Till tomten hör en tillandning, vilket innebär att vi äger strandkanten.

Vi gick förmodligen igenom varenda skiss hos varenda husföretag och tog in åtskilliga offerter innan vi slutligen beställde ett något omritat elementhus av Trivselhus version, tillverkat av Heikius hus. Elementen anlände från Österbotten i september 2007 och med mycket hjälp av makens far kunde vi slutligen flytta in i augusti 2008.

Samma dag som vi flyttade in i huset började jag må illa. Jag var gravid och drabbades av hyperemesis. Under 10 veckor spydde jag mellan 10-15 gånger per dag. Jag mådde enormt illa dygnet runt hela graviditeten, även om det efter vecka 16 långsamt långsamt blev något bättre. Bara några dagar efter att vi flyttat in i huset flyttade jag till mina svärföräldrar. Graviditetshormonerna gjorde det omöjligt för mig att stå ut med de starka lukterna av lim, målarfärg och nya möbler. Jag bodde hos mina svärföräldrar i nästan 4 månader, innan jag tillslut mådde så pass mycket bättre att jag kunde åka hem igen. Under de resterande 4 månaderna av graviditeten bodde jag visserligen i vårt hus, men jag plågades hela tiden av alla lukter. Illamåendet gick över helt och hållet ungefär 2 veckor efter att Ebba fötts, men många månader efter det stördes jag av vissa lukter i hemmet, i synnerhet när jag kom in utifrån.

På grund av illamåendet tog det ett tag innan jag kunde trivas i vårt hem. I början var det förknippat med dåliga lukter och spyor och det var dessutom oinrett och smutsigt, eftersom jag varken kunde inreda eller städa under 8 månader. Maken skötte det förstås till viss del men han varken hann eller orkade i någon större utsträckning under graviditeten då jag var i princip helt sängliggande och han tvungen att ta hand om mig.

Trivseln har kommit med tiden. Kanske tog det ett halvår efter att Ebba fötts, eller lite mer, innan jag på riktigt kände mig hemma. Jag måste liksom städa ut illamåendet först, genom att städa, organisera, möblera och pynta. Jag behövde få nya positiva upplevelser att förknippa med huset, som kunde ersätta de tidigare tråkiga.

Numera är det här mitt favoritställe. Det här känns som vårt gemensamma hem, vår lugna plats där vi kan slappa av, gå i mjukiskläder och trivas. Jag älskar att ha yta att röra mig på, att ha möjlighet att ändra saker efter behov och lust, att ha en trädgård och strandtomt och faktiskt också att bo på landet. Vi har toppengrannar, svärföräldrarna på lagom avstånd och inte så långt till civilisationen med matbutik, post, bank osv. i Godby. Sedan den dagen då jag satte min fot på tomten för första gången har jag aldrig ångrat att vi byggde hus och att vi gjorde det precis här.

Jag har inga egentliga fobier. Jag är varken rädd för spindlar, ormar, höjder eller att flyga flygplan. Med det är det inte sagt att jag är våghalsig, för det är jag inte heller. Jag är inte intresserad av adrenalinkickar, men om någon gav mig fallskärmshoppning som 30 års present skulle jag hoppa, bara för att bevisa för mig själv att jag kan.

Jag har alltid varit rätt blyg och när jag var yngre sade jag knappast ett ljud inför större grupper av människor. Jag vet inte om jag någonsin öppnade munnen inför hela socionomgruppen på 100 personer under studietiden, trots mängder av föreläsningar under flera års tid. Fortfarande är jag avsevärt mycket mer tillbakadragen i grupper än vad hyfsat sociala och mycket pratsamma jag annars är. Grupperna behöver inte vara särskilt stora för att jag ska tystna eller åtminstone känna mig klumpig. Att prata inför grupper är kanske min enda fobi.

Första gången jag reste utanför norden var jag 18 år gammal. Jag lånade pengar av min mormor för att kunna åka till Rhodos tillsammans med 5 andra tjejer.

Det var spännande att åka bort så där för första gången, till en ny kultur, annorlunda mat och spännande upplevelser. Vi stannade en vecka.

Det visade sig att det var värsta värmeböljan på evigheter på Rhodos. Jag tror att det var närmare 40 grader varmt och vi hade ingen luftkonditionering på rummen. För att inte smälta bort köpte jag och min rumskamrat små handfläktar som vi tejpade fast på sängkanten ovanför huvudet, på en tuss bomull för att de inte skulle skallra mot ytan de låg på. Batterierna räckte ett par timmar, vilket innebar att vi måste stiga upp flera gånger varje natt och byta ut dem. Vi blötte dessutom handdukar som vi hade på magen under nätterna.

Behöver jag tala om att jag fick feber?

Att åka på utflykterna, med båt, till staden och stranden, var förstås magiskt. Men mest minns jag att jag var sjuk. Alla de andra tjejerna hade pojkvänner och på kvällarna längtade efter dem, grät och ringde hem. Jag var nog den som kände mig allra ensammast, eftersom jag inte hade någon att ringa hem till. Men jag grät inte, för det här var under den period då jag aldrig gjorde det.

Vi var nog för unga för att resa bort utan vuxna.

Det var min första resa och fortfarande tycker jag att resande inte riktigt är för mig. Jag åker gärna bort någongång nu och då, men jag vill inte bara ligga på stranden, jag vill inte hajka runt för mycket, jag vill inte att det ska vara för varmt och jag vill inte vara borta för länge. Och backbacking. Nej, aldrig. Jag är alldeles för bekväm.

Men när jag fyller 30 år vill jag resa någonstans. Bara för att, liksom. Och för maten, som jag gillar att upptäcka. Helst skulle jag vilja åka till USA men kanske blir det till ett slott i Italien, där vi får lära oss laga riktig italiensk mat.

När jag var barn var det någon som sade "vet du vad din svaghet är? Att du alltid gråter". Det var inte sant, jag har aldrig varit en gråtare. Men jag slutade gråta nästan helt, i flera år.

Numera gråter jag ibland, även om jag inte är särskilt blödig. Egentligen handlar det fortfarande om att jag inte vill visa mig svag.

Av någon anledning är det främst tv:n som kan få mig till tårar. Extreme Home Makeover är ruskigt känslosamt. Ett tag gick programmet varje dag vid middagstid. Det blev jobbigt, eftersom jag måste gråta lite varje dag. Igår såg jag på "Vem tror du att du är" med Jerry Springer. Han spårade sin släkt genom Förintelsen och dess fasor. Då fällde jag en liten tår.

Annars så gråter jag ibland om jag blir riktigt riktigt arg. När orden tar slut och maktlösheten tilltar, då gråter jag.

Här skulle jag vilja skriva EBBA EBBA EBBA EBBA.

Jag har också varit en av dem som som påstått att man inte ska leva för sina barn. Jag menar fortfarande att man bör ta hand om sig själv, träffa vänner och göra saker utan barnen ibland. Men om jag säger att jag inte lever för Ebba så är det en lögn. Hon är mitt liv, min motivation och min glädje. Det är inte det hon gör som får mig att må bättre, utan bara det faktum att hon finns.

Jag blir lätt irriterad och överdriver gärna lite dramatiskt. Det kan handla om allt från att tvätthögen aldrig tar slut, om att jag bränner vid såsen, om att telefonköerna aldrig tar slut, om att människor inte svarar på mina mail eller endast på några av alla mina frågor, om att isskrapan inte fungerar som jag tycker att den borde, till att planer inte blir av av olika anledningar. Ofta är jag irriterad på att min make är långsam och slarvig. Tyvärr är det till största delen han som får ta emot min irritation.

Det är tur att jag inte är långsint. Jag har svårt att vara arg en längre stund, ens när jag borde.

Riktigt arg blir jag mycket mer sällan. Vill du riktigt reta upp mig ska du låta bli att hålla det du har lovat. Då menar jag utan (enligt min mening) godtagbar anledning.

Förstås blir jag också upprörd när barn far illa, på män som slår, på krig och andra vedermödor. Men det blir vi ju alla.

Jag balanserar på en kant av trä. Kanten, några decimeter hög, står som en rektangel runt ett buskage av något slag. Flera flickor går bakom mig och andra framför. Jag är spänd och nervös, kommer fortfarande ihåg känslan. Jag undrar om jag kommer hitta några kompisar.

En flicka, lika gammal som jag, håller i en tändsticksask av större modell. Hon öppnar den och där inne ligger en liten ängel på en bädd av vadd. Hon säger att hon fått den av sin mamma för att hon inte ska behöva vara rädd.

Det är min allra första skoldag. Den första av många.

December är en månad då jag på nytt hittar energi och glädje. Jag är ofta lite låg och långsam på hösten, jag liksom tappar energin och går in i någonsorts dvala. Med snö och julstjärnor kommer ljuset och jag vaknar till liv igen. Jag gillar december och jag älskar julen. Bäst är själva väntan, att elda nedräkningsljus och se hur julen kommer närmare, att baka pepparkakor och godis, att äta julbord, träffas för julfika och sitta framför tv:n och se på gamla julfilmer.

Nej, just nu har jag ingenting att klaga på.

I allmänhet brukar jag försöka utgå ifrån hur förutsättningarna såg ut då jag tog beslut, när jag överväger huruvida jag ångrar mig eller inte. När det gäller mitt yrkesval ångrar jag till exempel inte att jag valde att utbilda mig till socionom, även om jag hoppas på att kunna jobba med annat framöver.

Om jag tänker tillbaka på den tid då jag sökte till socionom, till hösten 2001, så vet jag att jag hade bestämt mig för att studera vidare direkt efter gymnasiet. Sabbatsår var aldrig något alternativ och även om jag funderade också på andra utbildningar så var socionomyrket närmast ett självklart val. Jag ville jobba med människor och jag ville att arbetet skulle innebära variation.

Tiden sedan jag tog examen, i januari 2005, har på många sätt varit spännande och framför allt utvecklande. Jag upplever det som att dessa år har varit en tid då jag har mognat både på ett personligt och professionellt plan, men att det nu är dags att gå vidare. Socionomyrket innebär en hel del nackdelar som låg lön, lågt värde och mentalt tunga uppgifter och jag tror att jag nu klarar av det som ledarskapet för med sig.

Därför valde jag att läsa vidare inom personal och ledarskap. Om jag får något arbete inom ledarskap (inom socionombranschen eller någon annan  bransch) är omöjligt att sia om, jag bara hoppas att någon ger mig möjligheten, men så mycket vet jag, att om jag inte skulle ha vidareutbildat mig nu så hade jag ångrat mig resten av mitt liv. Jag måste ge mig själv den här chansen.

Det leder mig också till min poäng; att visst är det ju så att det man oftast ångrar är det man aldrig gjorde. Man måste våga satsa, även om det är skrämmande, dyrt eller till en början kan verka omöjligt. Att genomföra det man önskar eller drömmer om lyfter självförtroendet och ger ny mening åt livet.

Jag har inget minne av att någon födelsedag har varit bättre eller sämre än någon annan. Jag har hunnit fylla 28 år och den 5 mars 2011 fyller jag år för den 29:e gången. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin hoppat över att fira mig själv. Innan jag flyttade hemifrån ordnade alltid mamma kalas och eftersom jag tillhör en stor släkt har det vanligtvis inneburit en hel del paket. Efter att jag flyttat hemifrån har jag själv bjudit in till kalas, inte nödvändigtvis hela tjocka släkten, men alltid åtminstone de närmaste. Jag gillar att kalasa, både kakdelen, paketdelen och umgängesdelen.

Jag minns både min mammas och min pappas 30-års dag. När pappa fyllde 30 bakade mamma en rektangulär tårta med 30 ljus på. Jag minns var på köksbänken den stod. När mamma fyllde 30 var jag till stan med pappa och köpte en synth åt henne. Det är overkligt att jag snart själv blir 30 år. Det går inte att neka till det faktum att jag är vuxen. Tiden, det är en märklig företeelse...

Det finns ett minne som ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Händelsen innebar ett stort kliv, mycket jobb, en hel del kostnader men framför allt enorm värme. Det hela gick av stapeln den 11 augusti 2007.

Jag pratar förstås om dagen då jag och maken gifte oss.

Vi förlovade oss egentligen i Paris i februari 2006, men då bestämde vi inte datum för bröllop, utan det gjorde vi senare när maken friade (ja, det är en annan historia). Vi berättade inte för någon att vi skulle gifta oss, trots att kyrkan, prästen och bandet varit bokat i 16 månader innan bröllopsdagen. Tiden innan bröllopet blev stressig, särskilt som vi också höll på planerade husbygget, fixade till tomten och gjorde grunden. Som tur var fick vi hjälp med att ställa i ordning festlokalen.

När den stora dagen kom så kändes det oerhört overkligt. När jag satt hos frisören, blev sminkad och sist klädde på mig hela brudutstyrseln var jag nervös, förväntansfull och glad. Vilken känsla att veta "det här är min bröllopsdag!".

Jag blev galet nervös precis innan vi skulle gå ner för altargången och kunde inte le. Nervositeten släppte exakt den sekund då jag hade svarat "ja". Hela kvällen var perfekt. Maten smakade bra, gästerna verkade ha roligt, toastmadame gjorde ett kanonjobb och jag njöt av varje sekund. Jag och maken hade fullt upp med att hinna prata med alla våra gäster och hann inte ge varandra så mycket uppmärksamhet, men jag kände hans närvaro hela tiden. Kanske var den allra finaste stunden därför då vi dansade brudvals, till Metallicas Nothing else matters, som bandet hade gjort om.

Det fanns en oerhört mäktig känsla i att gifta sig. Att välja varandra så tydligt och att faktiskt fira det tillsammans med släkt och vänner, det var häftigare än vad jag trott att det skulle vara. Vissa säger att det inte finns någon annan skillnad än den juridiska mellan att vara gift eller inte. För mig finns det en levande, känslomässig skillnad som jag aldrig skulle vilja vara utan. Det är en skillnad jag är medveten om varje dag och bröllopsdagen är en dag jag kommer att minnas för resten av mitt liv.

Jag tror att jag var 16 år gammal. Rätt ofta var jag ute och festade med mina kompisar. Det innebar att vi antingen drack sprit som någon langare hade köpt, eller sådant som var stulet från föräldrarna. De smakade fruktansvärt de där blandningarna, whiskey, konjak, vodka och kanske någon skvätt rom eller vad jag nu hade hittat i barskåpet, ihopblandat i en liten flaska och nerstoppat i min ryggsäck. Det dracks rent. Jag undrar om jag ens visste vad blandvatten var.

Även om jag ofta var med ute och festade, faktum var att jag var en av de som var yngst när jag började, så var jag också en av de mest försiktiga. Jag har aldrig varit den som tappat kontrollen, drack jag vid något tillfälle för mycket så gick jag hem. Delvis handlade det om att jag hade en känsla för var gränsen gick, men också om en oförmåga att slappna av. Jag tyckte alltid att mina kompisar var snygga och sociala. Själv kände jag mig blyg och stel.

Vi höll till på Lilla Holmen, tillsammans med många andra ungdomar. Där myllrade av folk som drack, pratade, kissade i buskarna och hånglade. Flera somrar i rad kom ett gäng lite äldre killar från Sverige på besök till Åland. De tältade på campingen bredvid Lilla Holmen och jag träffade dem tillsammans med mina vänner. Som jag minns det så hade flera av dem flickvänner där hemma, men det hindrade dem inte från att intressera sig för tjejer under semesterresan.

Det här var möjligtvis andra sommaren vi träffade detta gäng. Jag tror att vi hämtade upp dem vid tälten och sedan gick och satte oss på en parkbänk på Lilla Holmen. Som vanligt var det mest mina vänner som pratade. De satt i killarnas famn och hade roligt. Jag var med, men kanske lite vid sidan av. Jag pratade antagligen mest med tjejkompisarna.

Någon vän hånglade med en kille. En annan, Mathias, vände sig mot mig och sade "se inte så stel ut". Jag, som alltid kände mig stel och var arg på mig själv för att jag inte kunde slappna av, blev förbannad och satte mig helt sonika i hans famn och kysste honom. Jag minns att det var blött och varmt och att jag tänkte "är det inte mer än så här". Han kysste mig tillbaka, men tittade sedan på mig och sade "det där trodde jag inte om dig". Jag kände mig irriterad och steg upp ur hans famn. Det blev aldrig mer än så.

Ibland tänker jag att mina drömmar är realistiska och andra gånger att de inte är det. Jag är en person som på många sätt är realistisk, rak på sak och oromantisk. Samtidigt kan jag vänta mig eller fantisera om sådant som ligger långt ifrån verkligheten.

Jag kan drömma om mycket pengar, långa resor, stora hus, service och snygga kläder. Ibland kan jag drömma om ett liv i storstaden, om att göra karriär i klapprande klackar eller om fem barn.

När jag ska sedan ska välja i praktiken så är det dock sällan mina drömmar jag egentligen vill ha. Jag trivs bäst när jag får känna mig som de flesta andra, när jag är accepterad men inte står i fokus och när jag får vara med familjen eller ta det lugnt tillsammans med en vän. Om jag får välja så är det också så jag vill fortsätta leva.

Jag drömmer om att lyckas hålla ihop mitt mitt äktenskap med maken tills den ena av oss två dör av ålderdom, om att ha en trygg relation med min dotter hela livet och om att få åtminstone ett barn till, kanske två. Jag drömmer om ett jobb jag trivs med, som jag kan vara stolt över och som kräver en rimlig insats. Jag önskar en ekonomi som är tillåtande, både gällande renovering och tillbyggnader av huset och som möjliggör en resa nu och då. Jag drömmer om att hålla mig smal som nu och om att vakna upp som en morgonpigg människa, eftersom det skulle vara mycket enklare att leva som en sådan. Jag drömmer om att få må bra, om att få vara frisk och om att få behålla föräldrar, svärföräldrar, vänner och syskon. Jag vill utveckla min konstnärliga sida, känna mig kreativ och utnyttja mina händer. Jag hoppas jag får bli en riktig bullmormor som alltid har dörren och famnen öppen för barn och barnbarn. Jag drömmer om att bli gammal och om att kunna se tillbaka på mitt liv och tänka "jag har brytt mig om andra, levt gott och gjort det bästa av mina förutsättningar. Jag är nöjd.".

När jag är hemma har jag nästan alltid mjukiskläder på mig. Så också idag. På dagen kunde jag ses i ett par svarta mjukisbyxor, en grå kortärmad tröja med orange ränder och en svart stickad tröja. Efter middagen bytte jag kläder för att åka och hälsa på kusin L. Nu hemkommen sitter jag fortfarande i dessa kläder; en svart tunika med rosa princesskronor, ett par svarta leggings och en svart kofta. Underkläder använder jag förstås också.

MÅNDAG
Svärmor var barnvakt en stund på dagen och jag utnyttjade tiden med att plugga. Sammanställde en gruppdiskussion i Strategiskt personalarbete. Hängde upp den saknade kroken under entrétaket så att utebelysningen hänger snyggt. Såg på tv en stund.

TISDAG
Pluggade en stund på dagen då Ebba sov. Skrev på en grupphemtenta i Strategiskt personalarbete. Pratade i telefon med L, som sköt upp vår dejt från onsdag till torsdag. På kvällen beklagade jag mig över att jag inte hade något att göra, vilket resulterade i en tävling i vem som svarar rätt på flest TP-frågor. Maken vann två av tre rundor. Messade nära och kära för att fråga vad de önskar sig i julklapp. Såg på filmen Precious på pluskanalerna.

ONSDAG
Åkte för första gången till barngruppen i Finströms församlingshem, mellan klockan 10 och 12. Ebba sprang omkring med de andra barnen och såg ut som en sol. Hon kramade och pussade barnen och satt i mammornas famn. Blyg är hon ju inte. Dit måste vi åka igen. Sedan en sväng till svärföräldrarna där vi blev bjudna på fika. Åkte hem och gav Ebba lunch, sedan lade jag henne. Ringde och bokade plats i parken i Godby åt Ebba, möjligtvis från mars nästa år, men senast från september. Har pluggat sedan dess. Håller på sammanställer tidigare tentafrågor till salstentan i personalekonomi som jag ska skriva i januari. Nu är klockan tjugo i fyra och snart ska jag laga mat. Idag blir det enkelt, Stinas kyckling och ris. Ikväll ska jag plugga lite till och sedan se på uppföljningen av händelserna i Marks kommun, på Uppdrag Granskning. Sedan kommer en film som kan vara bra, Vicky Cristina Barcelona.

TORSDAG
Är det hyfsat väder ska jag gå ut en stund med Ebba. Jag borde ta ner hennes pulka från vinden. På eftermiddagen ska jag plugga. Jag har en föreläsning jag måste se i arbetspsykologin och så ska jag fortsätta läsa på ekonomin. På kvällen ska jag till kusin L och se på bilder från hennes USA-resa. Då tror jag Ebba får stanna hemma. Det är skönt att komma iväg själv ibland.

FREDAG
På fredag förmiddag ska jag plugga lite. Klockan tre ska jag hämta min syster T vid skolan. Jag har tänkt att vi ska åka till staden och köpa en julklapp åt Kigge och ta en fika. Kvällen blir lugn, troligvis Idol.

LÖRDAG
På lördag är T fortfarande hos oss och vi borde hitta på något att göra. Kanske går vi ut en stund. Maken föreslog att vi ska åka till Mariehamns kyrka och se på något sånguppträdande. Får se vad T vill. Något gott att äta ska vi i varje fall laga.

SÖNDAG
På söndag åker T hem. Mamma kommer hit och hämtar henne och jag ska bjuda på fika. Jag, maken och Ebba ska till Havsvidden i Geta och äta julbord tillsammans med min bror med sambo och son. Det ska bli gott. Om jag hinner så ska jag plugga på kvällen. Det borde jag, eftersom jag inte hinner med det under resten av helgen och vi ska till Stockholm helgen efter.

Det här är en ovanligt lugn vecka. Inte så mycket extra jag måste göra. Huset är städat och pyntat och ute kan vi inte göra annat än skotta snö. Pepparkakorna är bakade...julstjärnor kanske jag svänger ihop ännu.