Dag 17: mitt favoritminne
Det finns ett minne som ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Händelsen innebar ett stort kliv, mycket jobb, en hel del kostnader men framför allt enorm värme. Det hela gick av stapeln den 11 augusti 2007.
Jag pratar förstås om dagen då jag och maken gifte oss.
Vi förlovade oss egentligen i Paris i februari 2006, men då bestämde vi inte datum för bröllop, utan det gjorde vi senare när maken friade (ja, det är en annan historia). Vi berättade inte för någon att vi skulle gifta oss, trots att kyrkan, prästen och bandet varit bokat i 16 månader innan bröllopsdagen. Tiden innan bröllopet blev stressig, särskilt som vi också höll på planerade husbygget, fixade till tomten och gjorde grunden. Som tur var fick vi hjälp med att ställa i ordning festlokalen.
När den stora dagen kom så kändes det oerhört overkligt. När jag satt hos frisören, blev sminkad och sist klädde på mig hela brudutstyrseln var jag nervös, förväntansfull och glad. Vilken känsla att veta "det här är min bröllopsdag!".
Jag blev galet nervös precis innan vi skulle gå ner för altargången och kunde inte le. Nervositeten släppte exakt den sekund då jag hade svarat "ja". Hela kvällen var perfekt. Maten smakade bra, gästerna verkade ha roligt, toastmadame gjorde ett kanonjobb och jag njöt av varje sekund. Jag och maken hade fullt upp med att hinna prata med alla våra gäster och hann inte ge varandra så mycket uppmärksamhet, men jag kände hans närvaro hela tiden. Kanske var den allra finaste stunden därför då vi dansade brudvals, till Metallicas Nothing else matters, som bandet hade gjort om.
Det fanns en oerhört mäktig känsla i att gifta sig. Att välja varandra så tydligt och att faktiskt fira det tillsammans med släkt och vänner, det var häftigare än vad jag trott att det skulle vara. Vissa säger att det inte finns någon annan skillnad än den juridiska mellan att vara gift eller inte. För mig finns det en levande, känslomässig skillnad som jag aldrig skulle vilja vara utan. Det är en skillnad jag är medveten om varje dag och bröllopsdagen är en dag jag kommer att minnas för resten av mitt liv.
Jag pratar förstås om dagen då jag och maken gifte oss.
Vi förlovade oss egentligen i Paris i februari 2006, men då bestämde vi inte datum för bröllop, utan det gjorde vi senare när maken friade (ja, det är en annan historia). Vi berättade inte för någon att vi skulle gifta oss, trots att kyrkan, prästen och bandet varit bokat i 16 månader innan bröllopsdagen. Tiden innan bröllopet blev stressig, särskilt som vi också höll på planerade husbygget, fixade till tomten och gjorde grunden. Som tur var fick vi hjälp med att ställa i ordning festlokalen.
När den stora dagen kom så kändes det oerhört overkligt. När jag satt hos frisören, blev sminkad och sist klädde på mig hela brudutstyrseln var jag nervös, förväntansfull och glad. Vilken känsla att veta "det här är min bröllopsdag!".
Jag blev galet nervös precis innan vi skulle gå ner för altargången och kunde inte le. Nervositeten släppte exakt den sekund då jag hade svarat "ja". Hela kvällen var perfekt. Maten smakade bra, gästerna verkade ha roligt, toastmadame gjorde ett kanonjobb och jag njöt av varje sekund. Jag och maken hade fullt upp med att hinna prata med alla våra gäster och hann inte ge varandra så mycket uppmärksamhet, men jag kände hans närvaro hela tiden. Kanske var den allra finaste stunden därför då vi dansade brudvals, till Metallicas Nothing else matters, som bandet hade gjort om.
Det fanns en oerhört mäktig känsla i att gifta sig. Att välja varandra så tydligt och att faktiskt fira det tillsammans med släkt och vänner, det var häftigare än vad jag trott att det skulle vara. Vissa säger att det inte finns någon annan skillnad än den juridiska mellan att vara gift eller inte. För mig finns det en levande, känslomässig skillnad som jag aldrig skulle vilja vara utan. Det är en skillnad jag är medveten om varje dag och bröllopsdagen är en dag jag kommer att minnas för resten av mitt liv.
Kommentarer
Trackback
