JONNATID

I allmänhet brukar jag försöka utgå ifrån hur förutsättningarna såg ut då jag tog beslut, när jag överväger huruvida jag ångrar mig eller inte. När det gäller mitt yrkesval ångrar jag till exempel inte att jag valde att utbilda mig till socionom, även om jag hoppas på att kunna jobba med annat framöver.

Om jag tänker tillbaka på den tid då jag sökte till socionom, till hösten 2001, så vet jag att jag hade bestämt mig för att studera vidare direkt efter gymnasiet. Sabbatsår var aldrig något alternativ och även om jag funderade också på andra utbildningar så var socionomyrket närmast ett självklart val. Jag ville jobba med människor och jag ville att arbetet skulle innebära variation.

Tiden sedan jag tog examen, i januari 2005, har på många sätt varit spännande och framför allt utvecklande. Jag upplever det som att dessa år har varit en tid då jag har mognat både på ett personligt och professionellt plan, men att det nu är dags att gå vidare. Socionomyrket innebär en hel del nackdelar som låg lön, lågt värde och mentalt tunga uppgifter och jag tror att jag nu klarar av det som ledarskapet för med sig.

Därför valde jag att läsa vidare inom personal och ledarskap. Om jag får något arbete inom ledarskap (inom socionombranschen eller någon annan  bransch) är omöjligt att sia om, jag bara hoppas att någon ger mig möjligheten, men så mycket vet jag, att om jag inte skulle ha vidareutbildat mig nu så hade jag ångrat mig resten av mitt liv. Jag måste ge mig själv den här chansen.

Det leder mig också till min poäng; att visst är det ju så att det man oftast ångrar är det man aldrig gjorde. Man måste våga satsa, även om det är skrämmande, dyrt eller till en början kan verka omöjligt. Att genomföra det man önskar eller drömmer om lyfter självförtroendet och ger ny mening åt livet.