JONNATID

Första gången jag reste utanför norden var jag 18 år gammal. Jag lånade pengar av min mormor för att kunna åka till Rhodos tillsammans med 5 andra tjejer.

Det var spännande att åka bort så där för första gången, till en ny kultur, annorlunda mat och spännande upplevelser. Vi stannade en vecka.

Det visade sig att det var värsta värmeböljan på evigheter på Rhodos. Jag tror att det var närmare 40 grader varmt och vi hade ingen luftkonditionering på rummen. För att inte smälta bort köpte jag och min rumskamrat små handfläktar som vi tejpade fast på sängkanten ovanför huvudet, på en tuss bomull för att de inte skulle skallra mot ytan de låg på. Batterierna räckte ett par timmar, vilket innebar att vi måste stiga upp flera gånger varje natt och byta ut dem. Vi blötte dessutom handdukar som vi hade på magen under nätterna.

Behöver jag tala om att jag fick feber?

Att åka på utflykterna, med båt, till staden och stranden, var förstås magiskt. Men mest minns jag att jag var sjuk. Alla de andra tjejerna hade pojkvänner och på kvällarna längtade efter dem, grät och ringde hem. Jag var nog den som kände mig allra ensammast, eftersom jag inte hade någon att ringa hem till. Men jag grät inte, för det här var under den period då jag aldrig gjorde det.

Vi var nog för unga för att resa bort utan vuxna.

Det var min första resa och fortfarande tycker jag att resande inte riktigt är för mig. Jag åker gärna bort någongång nu och då, men jag vill inte bara ligga på stranden, jag vill inte hajka runt för mycket, jag vill inte att det ska vara för varmt och jag vill inte vara borta för länge. Och backbacking. Nej, aldrig. Jag är alldeles för bekväm.

Men när jag fyller 30 år vill jag resa någonstans. Bara för att, liksom. Och för maten, som jag gillar att upptäcka. Helst skulle jag vilja åka till USA men kanske blir det till ett slott i Italien, där vi får lära oss laga riktig italiensk mat.