JONNATID

Första gången någonsin jag åkte till Örebro var då jag flyttade dit för att studera. När jag fick besked om att jag hade kommit in på utbildningen ringde jag runt till diverse hyresbolag för att försöka få en lägenhet i staden. Jag hade tur och fick tag på en liten etta nästan på Örebro universitetssjukhus bilparkering. Allt jag hade sett när jag skrev på hyreskontraktet var en ritning på hur planlösningen såg ut. Jag visste att lägenheten var liten, runt 23 kvm, att där fanns två kokplattor och att duschen låg i källaren.

Pappa skjutsade mig och mina saker till Örebro den där första gången. Han åkte direkt hem igen samma dag. Jag minns det ögonblicket då jag fann mig själv ensam i Örebro, i en lägenhet som jag inte hade vetat hur såg ut förrän i den stunden, i en stad jag aldrig besökt, i ett nytt land utan familj och vänner, för att studera på ett universitet som jag inte visste var låg. Det var en overklig känsla, skrämmande men också fylld av frihet och framtidshopp. Sällan har jag upplevt någonting så spännande.

Lägenheten var fin, även om den var liten. Den låg i ett gammalt pampigt stenhus och hade högt i tak och ett stort fönster med djup nisch. Jag plockade upp mina grejer och sedan gick jag ut, med kartan i näven. Det visade sig att jag bodde bara ett par kvarter från centrum och att universitetet låg på cykelavstånd. Jag tror att jag visste redan då att jag skulle trivas.

Första morgonen jag skulle cykla till universitetet tappade jag ju förstås bort mig och fick panik. Men det är en annan historia.