JONNATID

Upp klockan 7.10 imorse, till Bettans bod till halv 10 och packade upp kläder en timme, ärenden på stan, till pappa och äta lunch och sedan åka runt till möbelbutiker för att köpa en säng åt honom. Vid Bettans bod sade det "ratssssccchhh" under bilen, vid Färg & Tapet körde jag in i en snövall och när jag hade skjutsat hem pappa och skulle köra därifrån, på en smal 800 meter lång grusad skogsväg, fick jag möte med möbelbutiksskåpbilen. Jag backade till enda stället vägen delar sig på men såg ingenting på högra sidan eftersom bilbarnstolen var ivägen. Fastnade förstås i en snödriva. Ut, kolla, nej, jag kommer inte loss. Killen puffade min bil bakifrån, tillslut kom jag loss, men inte upp för backen framför. Killen puffade för glatta livet och bilen luktade bränt. Jag kom loss, men fortfarande inte upp, utan måste backa ännu mer ner. Killen puffade på motorhuven, jag fick fart och körde in i snödrivan på motsatt sida av vägen. Killen puffade på från baksidan och när jag äntligen kunde ta fart för att köra upp för backen och åka iväg sade han "det var ju ett projekt det här". "Ja, tack, tack, tack!" sade jag.

Jag vill ha vår. Nu. Och jag orkar inte åka och träna ikväll trots att det innebär att jag bangar på vännen L. Det tog stopp.

Nog vid gott mod, det kanske låter annorlunda, men sådant är läget. Bara helt utmattad, det var alldeles för mycket action på en och samma dag för en mammaledig småbarnmamma som mig. (Om bilen är hel? Jag vet inte, hem kom jag i varje fall, men man borde inte släppa ut mig i trafiken i onödan vill jag hävda bestämt.)