JONNATID

Okej, let´s do this. Jag har sett detta på andra bloggar, nu kör jag också på det. Jag har alltså 30 dagar framför mig, 30 dagar med 30 inlägg. Det här är rubrikerna:

Dag 1: berätta om mig själv
Dag 2: min första kärlek
Dag 3: mina föräldrar
Dag 4: vad jag åt idag
Dag 5: min definition av kärlek
Dag 6: min dag
Dag 7: min bästa vän
Dag 8: ett ögonblick
Dag 9: min tro
Dag 10: vad jag är tacksam för idag
Dag 11: mina syskon
Dag 12: vad jag har i min väska
Dag 13: den här veckan
Dag 14: vad jag hade på mig idag
Dag 15: mina drömmar
Dag 16: min första kyss
Dag 17: mitt favoritminne
Dag 18: min favoritfödelsedag
Dag 19: någonting jag ångrar
Dag 20: den här månaden
Dag 21: ett annat ögonblick
Dag 22: någonting som gör mig upprörd
Dag 23: någonting som får mig att må bättre
Dag 24: någonting som får mig att gråta
Dag 25: en första gång
Dag 26: mina rädslor
Dag 27: mitt favoritställe
Dag 28: någonting jag saknar
Dag 29: mina mål
Dag 30: ett sista ögonblick

Dag 1: berätta om mig själv

Jag föddes den 5 mars 1982 på Mariehamns centralsjukhus, som Jonna Margareta Sundström. Min mamma heter Pia och min pappa heter Peter. Jag var det andra barnet Sundström, 3 år innan mig föddes Jim och 3 år senare föddes Dan.

De första tre åren av mitt liv bodde vi i två olika lägenheter på Cedersvägen på Klinten. När jag var 3 år flyttade vi till ett nybyggt Aneby-hus på Möckelö, i Jomala. 80-talet härskade och så också den mörkbruna yllesoffan och tjocktv:n. Min närmaste granne var min kusin Emilia, som fortfarande är en av mina bästa och käraste vänner.

Vi flyttade från Möckelö när jag var 9 år gammal, eftersom mina föräldrar skildes. Jag bodde sedan med mamma och Dan i en lägenhet i Strandnäs och började en ny klass. Helt enkelt var det nog inte, men ändå bättre än vad det hade varit. Vi bodde i Strandnäs tills jag var 15 år då vi flyttade vidare till Eckerö. I samma veva föddes min syster Therese. I Eckerö trivdes jag inte alls och vid 15 års ålder flyttade jag hemifrån, till en lägenhet i Mariehamn. Jag är stolt över att jag klarade av att ta hand om mig själv. Det var aldrig något problem. Att inte kunna bo tillsammans med min söta lilla syster var nog det som var svårast.

Skolan har alltid gått hyfsat bra. Jag har inte haft svårt att lära mig och skriva prov. De som kommer ihåg vad de läste i grammatiken i årskurs 6 fungerar dock inte som mig. Jag är glad att jag alls kommer ihåg att vi läste grammatik. Det har alltid varit självklart för mig att studera vidare och skaffa mig en utbildning. Så har jag också gjort. Efter sociala och samhälleliga programmet på Yrkesskolan flyttade jag till Örebro och blev socionom. Studietiden var för övrigt den bästa tiden i mitt liv.

I Örebro träffade jag min man Kristian, som då studerade till lärare. Det var 8,5 år sedan, vi är båda ålänningar och drogs till varandra som de invandrare vi var. Vi flyttade tillbaka till Åland och gifte oss för 3,5 år sedan och jag tog då namnet Granberg. Min man är min klippa, även om jag också är galet irriterad på honom mellan varven. Och jag har världens bästa svärföräldrar.

Som person är jag rätt virrig men också ovanligt strukturerad. Jag tror att jag måste ha struktur för att inte tappa greppet. Jag är nog lite udda samtidigt som jag är högst vanlig. Om jag skulle få välja så skulle jag vilja vara högst normal. Man skulle kunna säga att jag är social, samtidigt har jag ibland svårt för det sociala spelet. Jag har svårt att hantera grupper och avskyr att känna att jag överspelar eller låtsas. Helst skulle jag alltid vilja säga det som jag upplever som sanningen. Men det har jag lärt mig att inte är så klokt.

Det finns en kreativ ådra i mig, det sitter nog i mitt arv. Det tog länge innan jag riktigt hittade det där som gav mig utlopp för min kreativitet. Jag har målat lite, pysslat lite, renoverat lite och skrivit lite men aldrig känt att det varit riktigt rätt. När jag hittade scrapbookingen blev jag fast. Det erbjuder den variation jag har sökt.

Jag söker en upplevelse av äkthet. Ytlighet kan vara trevligt som komplement, men jag saknar ofta en känsla av att upplevelser är på riktigt, har en äkthet eller ett riktigt värde. Jag är den djupaste person jag känner. Faktum är att jag mycket sällan, kanske aldrig, har träffat någon annan som har sådana funderingar som jag själv har. Tyvärr kommer ett visst vemod med djupet. Det finns mängder med tankar och upplevelser jag egentligen skulle vilja dela med mig av till er, men jag har lärt mig att inte vara för privat. Ett visst mått av integritet är nödvändigt. Jag är också galet envis, egentligen ganska lat och rätt pedant.

Vänner uppskattar jag och har alltid gjort. Jag gillar personer som är lite annorlunda. En människa måste inte vara helt lik mig för att jag ska uppskatta ett umgänge, men någonstans måste man mötas. Vissa vänner har jag haft länge, andra lite kortare tid. Jag umgås med flera av mina kusiner. Kanske finns där en förståelse som kommer från grunden, som gör att vi fungerar bra ihop. Jag har för övrigt 19 kusiner, varav 16 stycken på min mormors sida. Jag är näst äldst.

Jag bor just nu på landet i Finström, i ett funkishus som vi byggt själva. Eller janå, mest min man och svärfar. Att ha trädgård och strandtomt med framtida potential för brygga och båt ger mig glädje.

Det allra viktigaste i mitt liv just nu är min dotter Ebba. För den lilla typen på 1,5 år lever jag mitt liv. För henne är jag tvungen att vara den bästa mamma jag kan vara, så länge jag kan. Att bli mamma har faktiskt gett mitt liv mening, vilket ju är det jag har letat efter.

Jag har börjat studera igen, inom personal och ledarskap och studierna tar obönhörligt det mesta av min tid. Just nu läser jag på 125 procent med Ebba hemma och det har jag tänkt fortsätta med till och med januari 2012.

Jag drömmer om att tycka lite bättre om mig själv, om att bli lite mindre morgontrött, om att uppleva en känsla av mening i vardagen och om att få leva ett lyckligt familjeliv i många år framöver. Jag hoppas på ett jobb som ger mig en känsla av glädje och en stabil ekonomi. Jag hoppas att Ebba kommer att växa upp med en känsla av att hon är älskad, värderad, att hon duger som hon är och att hon klarar vad som helst. Livet är inte lätt men jag hoppas att jag och min man lyckas ge henne de förutsättningar hon behöver för att leva ett lyckligt liv.