JONNATID

Jag vet inte om jag någonsin har haft en bästis. Jag är snarare den som har haft flera, inte klasar, men några, bra vänner. Under åren har vissa försvunnit, andra tillkommit.

Jag uppskattar olikheter, men jag gillar ändå de som förstår sig på hur jag tänker. Att kunna prata om saker, diskutera fram och tillbaka, om livets obetydligheter eller stora och viktiga frågor, är viktigt för mig.

Jag har flera bra vänner och det tar emot att välja en före de andra. Men om jag ska välja någon som betyder mycket för mig, som jag tycker att jag kan prata med, som är bra på att lyssna men också bra på att sätta gränser för mitt orerande, så är det min kusin Linda.

Linda är två år yngre än mig och eftersom hon är min kusin så har jag känt henne hela hennes liv. Linda är en typiskt pojkflicka. Hon har spelat fotboll i åratal och tränar nu på äldre dagar små knattar. Hon klär sig lite "street" och gillar inte romantiska eller blommiga mönster. Hon har det ganska stökigt hemma i sin lya, har nästan ett helt zoo av små djur och har precis köpt och renoverat en lägenhet.

Linda har en stor integritet. Det kan irritera mig, likaväl som det kan göra mig avundsjuk. Vad skönt det skulle vara att slippa behovet att prata om varenda liten händelse. Det irriterar mig ju förstås för att jag är nyfiken. Helst skulle jag vilja veta alla hemligheter.

Linda har ett varmt hjärta. Förutom sina fotbollsbarn, som hon jobbar ideellt för också mörka och kalla kvällar, tar hon hand ett 5-årigt stödbarn en helg i månaden och jobbar med att hjälpa de utsatta på dagtid. Hon är alltså socionom, precis som jag är. Vi studerade tillsammans i Örebro och det är egentligen sedan dess vi umgåtts som vänner. Att vi har samma utbildning betyder också att vi på många sätt har samma sätt att tänka. Vi har liknande värderingar och alltid ett stående samtalsämne, ifall samtalsämnena annars skulle ta slut (som om det någonsin skulle hända).

Med Linda kan jag ta det lugnt. Hon kör gärna milen ut till Finström, för att sitta i vår soffa och se på tv en kväll. Lika gärna tar hon en lunch på stan eller följer med på en dags shopping med mig och Ebba. Och hon skulle aldrig drömma om att bara stå vid sidan av, behöver jag hjälp med Ebba så deltar hon som om det vore det naturligaste i världen.

Linda hör av sig till mig med jämna mellanrum och säger "när ska vi träffas?". Hon drar ut mig ur pluggandets klor och ser till så att umgänge blir av. Naturligtvis hör jag också av mig mellan varven, jag vill ju gärna.

Just nu är Linda i New York. Jag hoppas hon har det bra där och något annat kan jag inte tro. Jag vet att jag får se bilder på onsdag, för hon hörde just av sig och ville boka in en dejt. Det ser jag fram emot.