JONNATID

Just nu känner jag mig rätt nöjd med livet. Jag känner mig...harmonisk. Att ha varit hemma så länge, tre år i augusti, först sjukskriven, så mammaledig och sedan studerande, har gett mig en möjlighet att varva ner, känna efter vad jag vill och hitta min kreativitet. Vilken oerhörd ynnest det är att bo i vårt samhälle där det är möjligt att vara hemma så länge - och få betalt för det!

Det känns som om jag har det jag behöver; studier som är intressanta och utvecklande, en familj som jag kan ge och få kärlek och omsorg av, vänner som förnöjer vardagen och en framtid att hoppas på. Det är spännande att yrkesmässigt inte veta var jag kommer att hamna, men försöka skapa förutsättningar för något bra. Jag har också tid att vila, tid att sova, tid att leka och möjlighet att vara flexibel med min tid. Idag fick t.ex. min kusin A den spontana idén att besöka mig och trots att jag hade tänkt plugga kunde jag släppa det och välkomna henne, eftersom jag vet att jag tar igen studierna en annan dag. Det resulterade i en avslappnad dag inklusive en vintrig promenad, fika och trevligt samtal. (Jag gillar mina kusiner, det är tur att jag har många!)

När jag börjar jobba igen blir det förstås annorlunda. Tiden går till arbetet och så brukar också energin göra. Flexibiliteten som distansstudierna erbjuder finns no more. Men. Jag hoppas på framtiden och på att jag ska orka med ett krävande jobb och långa dagar. Jag har ju hunnit vila.