Dag 12: vad jag har i min väska
Läppstift, läppfett, kulspetspenna, plånbok, hemnycklar, ett kvitto från Mattssons, två post-it lappar med vad som skulle handlas senast, ett hårspänne, bindor, tamponger, skavsårsplåster och tops. Och vad är detta...? Nycklar till ett hänglås månne?
Dag 11: mina syskon
Min storebror Jim föddes i april 1979, 10 veckor för tidigt, ett smörpaket tung och väldigt sjuk. Jim kunde inte andas på egen hand utan behövde i början hjälp av en respirator. Han sondmatades och eftersom han hade en kanyl i halsen kunde han inte prata. Jim bodde på Åbo sjukhus i flera år och var 6 år gammal när han äntligen fick flytta från sjukhuset på Åland. Kanylen togs bort när Jim var i 12-års åldern och sedan fick han lära sig prata.
Jim är världens snällaste människa. Jag har fått höra att han är som mumin och så är det. Han är som muminpappan - snäll, lugn och klok. Under de senaste åren har han byggt på sitt hus, ett stockhus som han precis flyttat in i. Han har valt att utbilda sig till sjukskötare och vad kan väl passa honom bättre än det. Han om någon har förståelse för de som ligger i sjukhussängarna.
Min yngre bror heter Dan och föddes i februari 1985. Han var en riktig lintott som barn, söt som socker. Han och jag var som hund och katt och slogs för glatta livet. Det var först när vi flyttade till lägenhet och måste dela rum som vi blev vänner. Sedan dess har vi kommit väldigt bra överens och nu för tiden har vi mycket kontakt. Ofta åker jag och min familj till Dan och hans sambo Susanna och äter middag. Susanna är en mästare på matlagning och vi tvekar inte när vi blir bjudna. I juli fick de sitt första barn, en liten Gabriel.
Dan har alltid varit en händig person. Jag kommer ihåg hur han skruvade isär och ihop grejer redan när han var liten. Han utbildade sig till elektriker och har jobbat som det sedan dess. Den senaste tiden har han och Susanna byggt på sitt stora gamla hus. De har slitit ut allt som fanns och totalrenoverat i genuint gammaldags stil. Jag är imponerad av den känsla de har för detaljer, både gällande design och utförande.
Min yngre syster heter Therese och föddes i augusti 1997. Hon har en annan pappa än vad jag har. När Tessan var liten var hon den allra sötaste lilla bebis ni kan tänka er. Tessan är lugn och ganska försiktig. På senare tid har jag börjat märka en del tonårstendenser, vilket inte är så oväntat med tanke på att hon går i sjuan. Tessan har en enorm talang för att teckna. Jag vet ingen annan som tecknar som hon gör.
En bild som Tessan har tecknat, snodd från hennes blogg.
Jim är världens snällaste människa. Jag har fått höra att han är som mumin och så är det. Han är som muminpappan - snäll, lugn och klok. Under de senaste åren har han byggt på sitt hus, ett stockhus som han precis flyttat in i. Han har valt att utbilda sig till sjukskötare och vad kan väl passa honom bättre än det. Han om någon har förståelse för de som ligger i sjukhussängarna.
Min yngre bror heter Dan och föddes i februari 1985. Han var en riktig lintott som barn, söt som socker. Han och jag var som hund och katt och slogs för glatta livet. Det var först när vi flyttade till lägenhet och måste dela rum som vi blev vänner. Sedan dess har vi kommit väldigt bra överens och nu för tiden har vi mycket kontakt. Ofta åker jag och min familj till Dan och hans sambo Susanna och äter middag. Susanna är en mästare på matlagning och vi tvekar inte när vi blir bjudna. I juli fick de sitt första barn, en liten Gabriel.
Dan har alltid varit en händig person. Jag kommer ihåg hur han skruvade isär och ihop grejer redan när han var liten. Han utbildade sig till elektriker och har jobbat som det sedan dess. Den senaste tiden har han och Susanna byggt på sitt stora gamla hus. De har slitit ut allt som fanns och totalrenoverat i genuint gammaldags stil. Jag är imponerad av den känsla de har för detaljer, både gällande design och utförande.
Min yngre syster heter Therese och föddes i augusti 1997. Hon har en annan pappa än vad jag har. När Tessan var liten var hon den allra sötaste lilla bebis ni kan tänka er. Tessan är lugn och ganska försiktig. På senare tid har jag börjat märka en del tonårstendenser, vilket inte är så oväntat med tanke på att hon går i sjuan. Tessan har en enorm talang för att teckna. Jag vet ingen annan som tecknar som hon gör.
En bild som Tessan har tecknat, snodd från hennes blogg.
Dag 10: vad jag är tacksam för idag
Idag är jag tacksam...
... för att vi fick en vit lillajul
...för att ljusstakar och julstjärnor lyser upp mörkret
...för den mysiga helgen med pepparkaksbak och glögg, lillajulmarknad och middag och dagens 1-års kalas
...för familjen Granberg i allmänhet
...och för min man i synnerhet
...för att min man orkar
...för att jag har vänner som berikar mitt liv
...för att Ebba finns
...för att jag har den stora ynnesten att få vara hemma med Ebba så länge
...för att studerandet går så bra
...för att vi såg till att spara pengar så att jag kunnat bli hemma så länge utan att vi svälter ihjäl
...för att min syster vill komma till oss nästa helg
...för den inplanerade julbuffén nästa söndag och för resan till Stockholm och min kusin helgen efter
...för att julen är på kommande
... för att vi fick en vit lillajul
...för att ljusstakar och julstjärnor lyser upp mörkret
...för den mysiga helgen med pepparkaksbak och glögg, lillajulmarknad och middag och dagens 1-års kalas
...för familjen Granberg i allmänhet
...och för min man i synnerhet
...för att min man orkar
...för att jag har vänner som berikar mitt liv
...för att Ebba finns
...för att jag har den stora ynnesten att få vara hemma med Ebba så länge
...för att studerandet går så bra
...för att vi såg till att spara pengar så att jag kunnat bli hemma så länge utan att vi svälter ihjäl
...för att min syster vill komma till oss nästa helg
...för den inplanerade julbuffén nästa söndag och för resan till Stockholm och min kusin helgen efter
...för att julen är på kommande
Dag 9: min tro
När det gäller världsliga frågor tror jag vanligtvis allt möjligt. Kring svårare ämnen är jag sällan den som säger "det blir nog bra". Jag har svårt att tro på saker som det inte finns bevis för. Jag brukar säga "jag tror ingenting, för jag vet inte tillräckligt om det, men jag hoppas". Resultat av vetenskapliga undersökningar baserade på stort urval, kan vara vägledande när jag vill välja vad jag ska tro på, men även om det finns en viss sannolikhet så är det omöjligt att veta i vilken kategori det specifika kommer att landa.
Jag tror inte att det är möjligt att bota cancer genom att tänka rätt. Jag tror att det finns vissa saker vi inte kan påverka med vår vilja. Jag tror dock att inställningen påverkar det generella måendet, också under den tid då du är sjuk. Kanske behöver du tro på att du kommer bli frisk, för att orka med belastningen, men jag tror inte att du egentligen kan göra mer än att hoppas och försöka leva gott så länge du lever. Måhända finns det dock större risk för att du dör om du ger upp.
Jag tror att det viktigaste vi har är varandra. Att vi behöver ta hand om och uppskatta varandra, för att det är det enda av värde vi har när det kommer till kritan.
När det gäller den kristna tron så tänker jag att det dokument som ska leda oss, bibeln, har skrivits om av för många människohänder för att ha någon tillförlitlighet. Om det nu överhuvudtaget finns något riktigt i dessa samlade historier från början. Jag tror att inget av de alternativ vi har för vår tro, vare sig gällande Gud eller hur jorden skapades, är överensstämmande med sanningen. Jag tror att det finns alternativ som vi inte ens beaktar. Kanske har vi människor inte kapaciteten att med våra outvecklade hjärnor se hur det egentligen ligger till.
Jag hoppas att döden för med sig något annat än fuktig jord och maskar. Jag hoppas att det finns en fortsättning och att det där någonstans finns en frihet. Frihet från de jordsliga bojorna, som sjukdom och smärta, ångest och sorg. Om det finns en himmel och ett helvete så hoppas jag att Sankte Pär öppnar grinden när jag kommer.
Jag tror att du är lyckligare ju naivare du är. Om du tror på Gud och att allt kommer att bli bra, på himlen och ett evigt liv tillsammans med dina nära och kära, så upplever du trygghet och mår bra. Men det betyder inte att det du tror på är sanningen, utan det kanske bara är vad du behöver tro för att orka gå vidare utan att gå sönder av rädsla.
Jag tror inte att det är möjligt att bota cancer genom att tänka rätt. Jag tror att det finns vissa saker vi inte kan påverka med vår vilja. Jag tror dock att inställningen påverkar det generella måendet, också under den tid då du är sjuk. Kanske behöver du tro på att du kommer bli frisk, för att orka med belastningen, men jag tror inte att du egentligen kan göra mer än att hoppas och försöka leva gott så länge du lever. Måhända finns det dock större risk för att du dör om du ger upp.
Jag tror att det viktigaste vi har är varandra. Att vi behöver ta hand om och uppskatta varandra, för att det är det enda av värde vi har när det kommer till kritan.
När det gäller den kristna tron så tänker jag att det dokument som ska leda oss, bibeln, har skrivits om av för många människohänder för att ha någon tillförlitlighet. Om det nu överhuvudtaget finns något riktigt i dessa samlade historier från början. Jag tror att inget av de alternativ vi har för vår tro, vare sig gällande Gud eller hur jorden skapades, är överensstämmande med sanningen. Jag tror att det finns alternativ som vi inte ens beaktar. Kanske har vi människor inte kapaciteten att med våra outvecklade hjärnor se hur det egentligen ligger till.
Jag hoppas att döden för med sig något annat än fuktig jord och maskar. Jag hoppas att det finns en fortsättning och att det där någonstans finns en frihet. Frihet från de jordsliga bojorna, som sjukdom och smärta, ångest och sorg. Om det finns en himmel och ett helvete så hoppas jag att Sankte Pär öppnar grinden när jag kommer.
Jag tror att du är lyckligare ju naivare du är. Om du tror på Gud och att allt kommer att bli bra, på himlen och ett evigt liv tillsammans med dina nära och kära, så upplever du trygghet och mår bra. Men det betyder inte att det du tror på är sanningen, utan det kanske bara är vad du behöver tro för att orka gå vidare utan att gå sönder av rädsla.
Dag 8: ett ögonblick
Nästippen sticker upp bara strax ovanför sophinken som hänger på köksskåpsdörren. Tittar, soppåsen är full och där finns cigarettfimpar. Överst ligger nappen. Tänker "nu kan jag aldrig ta upp den mera".
Får önska vad som helst när nappen är borta. Ett legohus, det är högsta önskan. Kraven är inte så stora när man är 3 år gammal.
Får önska vad som helst när nappen är borta. Ett legohus, det är högsta önskan. Kraven är inte så stora när man är 3 år gammal.
Dag 7: min bästa vän
Jag vet inte om jag någonsin har haft en bästis. Jag är snarare den som har haft flera, inte klasar, men några, bra vänner. Under åren har vissa försvunnit, andra tillkommit.
Jag uppskattar olikheter, men jag gillar ändå de som förstår sig på hur jag tänker. Att kunna prata om saker, diskutera fram och tillbaka, om livets obetydligheter eller stora och viktiga frågor, är viktigt för mig.
Jag har flera bra vänner och det tar emot att välja en före de andra. Men om jag ska välja någon som betyder mycket för mig, som jag tycker att jag kan prata med, som är bra på att lyssna men också bra på att sätta gränser för mitt orerande, så är det min kusin Linda.
Linda är två år yngre än mig och eftersom hon är min kusin så har jag känt henne hela hennes liv. Linda är en typiskt pojkflicka. Hon har spelat fotboll i åratal och tränar nu på äldre dagar små knattar. Hon klär sig lite "street" och gillar inte romantiska eller blommiga mönster. Hon har det ganska stökigt hemma i sin lya, har nästan ett helt zoo av små djur och har precis köpt och renoverat en lägenhet.
Linda har en stor integritet. Det kan irritera mig, likaväl som det kan göra mig avundsjuk. Vad skönt det skulle vara att slippa behovet att prata om varenda liten händelse. Det irriterar mig ju förstås för att jag är nyfiken. Helst skulle jag vilja veta alla hemligheter.
Linda har ett varmt hjärta. Förutom sina fotbollsbarn, som hon jobbar ideellt för också mörka och kalla kvällar, tar hon hand ett 5-årigt stödbarn en helg i månaden och jobbar med att hjälpa de utsatta på dagtid. Hon är alltså socionom, precis som jag är. Vi studerade tillsammans i Örebro och det är egentligen sedan dess vi umgåtts som vänner. Att vi har samma utbildning betyder också att vi på många sätt har samma sätt att tänka. Vi har liknande värderingar och alltid ett stående samtalsämne, ifall samtalsämnena annars skulle ta slut (som om det någonsin skulle hända).
Med Linda kan jag ta det lugnt. Hon kör gärna milen ut till Finström, för att sitta i vår soffa och se på tv en kväll. Lika gärna tar hon en lunch på stan eller följer med på en dags shopping med mig och Ebba. Och hon skulle aldrig drömma om att bara stå vid sidan av, behöver jag hjälp med Ebba så deltar hon som om det vore det naturligaste i världen.
Linda hör av sig till mig med jämna mellanrum och säger "när ska vi träffas?". Hon drar ut mig ur pluggandets klor och ser till så att umgänge blir av. Naturligtvis hör jag också av mig mellan varven, jag vill ju gärna.
Just nu är Linda i New York. Jag hoppas hon har det bra där och något annat kan jag inte tro. Jag vet att jag får se bilder på onsdag, för hon hörde just av sig och ville boka in en dejt. Det ser jag fram emot.
Jag uppskattar olikheter, men jag gillar ändå de som förstår sig på hur jag tänker. Att kunna prata om saker, diskutera fram och tillbaka, om livets obetydligheter eller stora och viktiga frågor, är viktigt för mig.
Jag har flera bra vänner och det tar emot att välja en före de andra. Men om jag ska välja någon som betyder mycket för mig, som jag tycker att jag kan prata med, som är bra på att lyssna men också bra på att sätta gränser för mitt orerande, så är det min kusin Linda.
Linda är två år yngre än mig och eftersom hon är min kusin så har jag känt henne hela hennes liv. Linda är en typiskt pojkflicka. Hon har spelat fotboll i åratal och tränar nu på äldre dagar små knattar. Hon klär sig lite "street" och gillar inte romantiska eller blommiga mönster. Hon har det ganska stökigt hemma i sin lya, har nästan ett helt zoo av små djur och har precis köpt och renoverat en lägenhet.
Linda har en stor integritet. Det kan irritera mig, likaväl som det kan göra mig avundsjuk. Vad skönt det skulle vara att slippa behovet att prata om varenda liten händelse. Det irriterar mig ju förstås för att jag är nyfiken. Helst skulle jag vilja veta alla hemligheter.
Linda har ett varmt hjärta. Förutom sina fotbollsbarn, som hon jobbar ideellt för också mörka och kalla kvällar, tar hon hand ett 5-årigt stödbarn en helg i månaden och jobbar med att hjälpa de utsatta på dagtid. Hon är alltså socionom, precis som jag är. Vi studerade tillsammans i Örebro och det är egentligen sedan dess vi umgåtts som vänner. Att vi har samma utbildning betyder också att vi på många sätt har samma sätt att tänka. Vi har liknande värderingar och alltid ett stående samtalsämne, ifall samtalsämnena annars skulle ta slut (som om det någonsin skulle hända).
Med Linda kan jag ta det lugnt. Hon kör gärna milen ut till Finström, för att sitta i vår soffa och se på tv en kväll. Lika gärna tar hon en lunch på stan eller följer med på en dags shopping med mig och Ebba. Och hon skulle aldrig drömma om att bara stå vid sidan av, behöver jag hjälp med Ebba så deltar hon som om det vore det naturligaste i världen.
Linda hör av sig till mig med jämna mellanrum och säger "när ska vi träffas?". Hon drar ut mig ur pluggandets klor och ser till så att umgänge blir av. Naturligtvis hör jag också av mig mellan varven, jag vill ju gärna.
Just nu är Linda i New York. Jag hoppas hon har det bra där och något annat kan jag inte tro. Jag vet att jag får se bilder på onsdag, för hon hörde just av sig och ville boka in en dejt. Det ser jag fram emot.
Dag 6: min dag
Somnar inte förrän efter klockan fyra. Orkar inte upp till barngruppen i Finströms församlingshem som jag hade tänkt åka till med Ebba. Sover till halv 11 då Ebba vaknar, skönt men också lite ångestfyllt. Byter blöja, klär på, kammar håret, borstar tänder. Klär på mig själv, fixar toalettbestyren. Vaknat så sent att vi lämnar bort frukost och går direkt från välling till lunch. Rutinerat. Ebba äter makens hemlagade piroger och jag äter färdiglagad chili con carne. Tvättar Ebbas händer, hennes mun och städar upp runt barnstolen.
Maken är sjuk och hemma idag. Han tar hand om Ebba och jag städar köket; torkar av luckor, tvättar ur micro och kyl, tvättar upp diskbänken och torkar av bänkskivan, diskar ur kaffebryggaren. Dammsuger köket och hallen med handdammsugaren.
Skriver några pluggorienterade mail och några rader på en grupphemtenta. Irriterar mig lite över att vi är bara två av tre som egentligen deltar i grupparbetandet.
Ger Ebba en banan.
Börjar julpynta. Hänger upp julstjärnor, byter ut alla ljus till röda. Det tar ju en hel evighet att sätta aluminiumfolie runt vartenda ljus för att få dem att hållas stående (varför gör de alltid hålen i ljushållarna för stora?). Dricker en kopp kaffe och äter knäckebröd med ost, ger Ebba en kaka och fortsätter sedan pynta.
Tittar ut genom fönstret och där är ju svärföräldrarna. De skottar snö på vår uppfart. De har skottat sin egen uppfart och sedan satt snöskottaren i bilen för att åka till oss. Jag öppnar dörren och säger "om alla människor vore som ni så skulle världen vara ett mycket bättre ställe". De kommer in och dricker kaffe. Åker hem på nytt. Det tar en stund så är svärfar tillbaka igen, denna gång med ved.
Jag stryker dukar och gardiner och hänger upp gardinerna. Vad mysigt det blev. Men maken har inte städat sin del, golven vill säga, det måste göras så fort han mår bättre.
Middagen är klar. Maken har lagat potatismos med stekt lax och hemlagad remouladsås. Det smakar bra.
Tar tag i pluggandet igen. Läser boken "ledning och förståelse" samtidigt som jag antecknar på datorn. 50 sidor, det får räcka för idag.
Sitter i soffan och myser med Ebba en stund. Frågar maken "har hon ätit?" Det har hon. Sätter på henne pyamas. Myser en stund till. Lägger Ebba för natten.
Tittar på "Bonde söker fru" på tv samtidigt som jag och maken funderar över maten de närmaste dagarna och skriver handlingslista. Säger att jag måste handla före klockan två imorgon, för då börjar seminariet som håller på till fyra.
Ringer svärmor och frågar när vi ska baka pepparkakor som vi har tänkt. Det blir på fredag kväll.
Nu måste jag blogga. Dag 6.
Maken är sjuk och hemma idag. Han tar hand om Ebba och jag städar köket; torkar av luckor, tvättar ur micro och kyl, tvättar upp diskbänken och torkar av bänkskivan, diskar ur kaffebryggaren. Dammsuger köket och hallen med handdammsugaren.
Skriver några pluggorienterade mail och några rader på en grupphemtenta. Irriterar mig lite över att vi är bara två av tre som egentligen deltar i grupparbetandet.
Ger Ebba en banan.
Börjar julpynta. Hänger upp julstjärnor, byter ut alla ljus till röda. Det tar ju en hel evighet att sätta aluminiumfolie runt vartenda ljus för att få dem att hållas stående (varför gör de alltid hålen i ljushållarna för stora?). Dricker en kopp kaffe och äter knäckebröd med ost, ger Ebba en kaka och fortsätter sedan pynta.
Tittar ut genom fönstret och där är ju svärföräldrarna. De skottar snö på vår uppfart. De har skottat sin egen uppfart och sedan satt snöskottaren i bilen för att åka till oss. Jag öppnar dörren och säger "om alla människor vore som ni så skulle världen vara ett mycket bättre ställe". De kommer in och dricker kaffe. Åker hem på nytt. Det tar en stund så är svärfar tillbaka igen, denna gång med ved.
Jag stryker dukar och gardiner och hänger upp gardinerna. Vad mysigt det blev. Men maken har inte städat sin del, golven vill säga, det måste göras så fort han mår bättre.
Middagen är klar. Maken har lagat potatismos med stekt lax och hemlagad remouladsås. Det smakar bra.
Tar tag i pluggandet igen. Läser boken "ledning och förståelse" samtidigt som jag antecknar på datorn. 50 sidor, det får räcka för idag.
Sitter i soffan och myser med Ebba en stund. Frågar maken "har hon ätit?" Det har hon. Sätter på henne pyamas. Myser en stund till. Lägger Ebba för natten.
Tittar på "Bonde söker fru" på tv samtidigt som jag och maken funderar över maten de närmaste dagarna och skriver handlingslista. Säger att jag måste handla före klockan två imorgon, för då börjar seminariet som håller på till fyra.
Ringer svärmor och frågar när vi ska baka pepparkakor som vi har tänkt. Det blir på fredag kväll.
Nu måste jag blogga. Dag 6.
Dag 5: min definition av kärlek
Förälskelse är en sak. I början är kärleken mest på ytan, som en spegel där man ser en version av sig själv som man gillar lite bättre än förut. Upplevelsen är den egna känslan av lätthet, storhet, attraktion, rädsla och nervositet.
Kärlek är någonting annat. Min upplevelse är att två blir som en. Som om man flyter ihop och blir ett naturligt "vi". Det handlar om vardag, om kompromisser, om att dra åt samma håll och om att alltid tänka på och ta hänsyn till en enhet. Det är gemensam ekonomi, arbete sida vid sida och ibland en hand på ryggen i förbifarten. Och det handlar om tillit, det är viktigt.
Vad jag behöver är framförallt trygghet. Kärlek är att veta att han finns där när jag stänger ögonen och finns där när jag öppnar dem. Han finns kvar och han går ingenstans. När jag är som bäst, när jag är som sämst. Och han har mig.
Kärlek är att känna lycka över att få leva tillsammans. Att se honom och känna att han är min och han är vad jag vill ha. Att jag gjorde rätt som valde honom.
Kärlek är någonting annat. Min upplevelse är att två blir som en. Som om man flyter ihop och blir ett naturligt "vi". Det handlar om vardag, om kompromisser, om att dra åt samma håll och om att alltid tänka på och ta hänsyn till en enhet. Det är gemensam ekonomi, arbete sida vid sida och ibland en hand på ryggen i förbifarten. Och det handlar om tillit, det är viktigt.
Vad jag behöver är framförallt trygghet. Kärlek är att veta att han finns där när jag stänger ögonen och finns där när jag öppnar dem. Han finns kvar och han går ingenstans. När jag är som bäst, när jag är som sämst. Och han har mig.
Kärlek är att känna lycka över att få leva tillsammans. Att se honom och känna att han är min och han är vad jag vill ha. Att jag gjorde rätt som valde honom.
Dag 4: vad jag åt idag
Måndagsmeny
Frukost
En delad Joggasemla med minilätta och lätt lördagskorv
Vatten
Lunch
Gårdagens hemlagade morotsplättar med hemlagad lingonsylt
Vatten
Mellanmål
Banan
Kaffe med mjölk
Middag
Kycklingwok med grönsaker, cocosmjölk och creme fraiche samt äggnudlar
Vatten
Kvällsmål
Två Limpsmörgåsar med minilätta, ost och smörgåsgurka
Te med socker
Dag 3: mina föräldrar
Min mamma heter Pia och hon föddes i Helsingfors 1958. Familjen flyttade till Åland när mamma var 1 år. Hennes mamma Carita studerade till psykolog, men slutade när hon träffade min morfar, Ingmar, som var präst. Min mamma är näst äldst av 4 syskon. Hon studerade till dekoratör i Helsingfors och efter studierna tog hon jobb som kartritare på Ämbetshuset. Hon träffade min pappa när hon var 20 år gammal.
Min pappa heter Peter och han kom till världen i Jomala år 1957. Hans pappa Bror var barmästare och hans mamma Ami jobbade som servitris på en kryssningsfärja. Min pappa har alltid gillat tjejer, åtminstone låter det så på hans historier. 21 år gammal träffade han min mamma.
Min storebror föddes ungefär 7 månader efter att de hade träffats, 10 veckor för tidigt och cirka 1 smörpaket tungt. 3 år senare föddes jag och ytterligare 3 år efter det kom min lillebror till världen. I samma veva flyttade vi till ett gult, nybyggt enplanshus på Möckelö.
När jag tänker på mamma under de där åren så ser jag henne framför staffliet i tvättrummet. Tvättrummet hade målat betonggolv, en skramlande tvättmaskin och i ett hörn stod staffliet, där det oftast fanns någon tavla under produktion. Mamma är nämligen en kreativ person. Nämn den teknik hon inte har prövat på, om du kan. Hon har målat i akvarell, i olja, med kritor och i blyerts, målat porslin, målat tyg, stickat, virkat, flätat korg, sytt och dessutom lagat god mat och inte minst arbetat med sin trädgård för glatta livet. På tal om trädgård så startade hon en trädgårdsförening under senare år som fick flera 100 medlemmar.
Pappa ser jag ute i garaget, där han hade sin svarv och alla sina verktyg. Verktygen hängde på en stor anslagstavla, på varsin krok, med en siluett ritad runt varje verktyg. Man skulle kunna hävda att mitt pedanta sinnelag har gått i rakt nedåtgående led. Pappa har alltid varit lite våghalsig. Jag minns när han skulle balansera på en rullande, rund tvättmaskinstrumma i garaget och förstås föll av, skar upp handen och fick åka till akuten.
I Möckelö hade vi det på många sätt rätt bra. Jag tror att båda mina föräldrar njöt av trädgården och huset, av möjligheten att ha en traktor i lidret och en omgjord åkgräsklippare som leksak. Vi levde med kattor och grannarnas änder som kom och hälsade på nu och då. Men det räckte inte. Mina föräldrar trivdes antagligen aldrig tillsammans och det märktes. Efter 13 år tillsammans gick de skilda vägar.
De var båda ensamma ett tag, men snart hittade de nya respektive. För mamma har det betytt ett nytt hus, den här gången i Eckerö. Huset, min lillasyster Therese som nu är 13 år och mammas studier, är hennes liv. Efter 20 år på Ämbetshuset tröttnade hon nämligen och sade upp sig. Efter år som arbetslös och med olika jobb hon sällan trivdes med började hon studera igen. Våren 2009 tog hon examen som studie- och yrkesvägledare. Nu jobbar hon som yrkesvägledare och studerar till magisterexamen i pedagogik vid sidan av. Det är en bedrift, det måste jag säga. Hon fick börja med att läsa in gymnasiet när hon bestämde sig för att börja studera igen, nästan 50 år gammal.
Pappa, som har jobbat som polis den största delen av sitt vuxna liv, bor i sin mammas tidigare stuga, i skogen på Möckelö. Han har mulltoalett, är medlem i klubben Våga Vägra Mobiltelefon och är helt hooked på facebook. Nyligen har han renoverat huset, rakat av sig håret och skilt sig, igen. Han har också hunnit med en sväng prostatacancer, men verkar ha klarat sig med hjärtat i halsgropen. En ny dam har precis i dagarna flyttat in i huset och jag önskar dem all lycka.
Må de leva 50 år till.
Min pappa heter Peter och han kom till världen i Jomala år 1957. Hans pappa Bror var barmästare och hans mamma Ami jobbade som servitris på en kryssningsfärja. Min pappa har alltid gillat tjejer, åtminstone låter det så på hans historier. 21 år gammal träffade han min mamma.
Min storebror föddes ungefär 7 månader efter att de hade träffats, 10 veckor för tidigt och cirka 1 smörpaket tungt. 3 år senare föddes jag och ytterligare 3 år efter det kom min lillebror till världen. I samma veva flyttade vi till ett gult, nybyggt enplanshus på Möckelö.
När jag tänker på mamma under de där åren så ser jag henne framför staffliet i tvättrummet. Tvättrummet hade målat betonggolv, en skramlande tvättmaskin och i ett hörn stod staffliet, där det oftast fanns någon tavla under produktion. Mamma är nämligen en kreativ person. Nämn den teknik hon inte har prövat på, om du kan. Hon har målat i akvarell, i olja, med kritor och i blyerts, målat porslin, målat tyg, stickat, virkat, flätat korg, sytt och dessutom lagat god mat och inte minst arbetat med sin trädgård för glatta livet. På tal om trädgård så startade hon en trädgårdsförening under senare år som fick flera 100 medlemmar.
Pappa ser jag ute i garaget, där han hade sin svarv och alla sina verktyg. Verktygen hängde på en stor anslagstavla, på varsin krok, med en siluett ritad runt varje verktyg. Man skulle kunna hävda att mitt pedanta sinnelag har gått i rakt nedåtgående led. Pappa har alltid varit lite våghalsig. Jag minns när han skulle balansera på en rullande, rund tvättmaskinstrumma i garaget och förstås föll av, skar upp handen och fick åka till akuten.
I Möckelö hade vi det på många sätt rätt bra. Jag tror att båda mina föräldrar njöt av trädgården och huset, av möjligheten att ha en traktor i lidret och en omgjord åkgräsklippare som leksak. Vi levde med kattor och grannarnas änder som kom och hälsade på nu och då. Men det räckte inte. Mina föräldrar trivdes antagligen aldrig tillsammans och det märktes. Efter 13 år tillsammans gick de skilda vägar.
De var båda ensamma ett tag, men snart hittade de nya respektive. För mamma har det betytt ett nytt hus, den här gången i Eckerö. Huset, min lillasyster Therese som nu är 13 år och mammas studier, är hennes liv. Efter 20 år på Ämbetshuset tröttnade hon nämligen och sade upp sig. Efter år som arbetslös och med olika jobb hon sällan trivdes med började hon studera igen. Våren 2009 tog hon examen som studie- och yrkesvägledare. Nu jobbar hon som yrkesvägledare och studerar till magisterexamen i pedagogik vid sidan av. Det är en bedrift, det måste jag säga. Hon fick börja med att läsa in gymnasiet när hon bestämde sig för att börja studera igen, nästan 50 år gammal.
Pappa, som har jobbat som polis den största delen av sitt vuxna liv, bor i sin mammas tidigare stuga, i skogen på Möckelö. Han har mulltoalett, är medlem i klubben Våga Vägra Mobiltelefon och är helt hooked på facebook. Nyligen har han renoverat huset, rakat av sig håret och skilt sig, igen. Han har också hunnit med en sväng prostatacancer, men verkar ha klarat sig med hjärtat i halsgropen. En ny dam har precis i dagarna flyttat in i huset och jag önskar dem all lycka.
Må de leva 50 år till.
Dag 2: min första kärlek
Min första kärlek var inte besvarad. Jag var 7 år gammal och han hette John. Han gick i min klass och jag tror att jag blev kär i honom när han demonstrerade sina judokunskaper. Han hade sin lilla vita judodräkt på sig, med ett bälte runt midjan och så stod han där uppe vid svarta tavlan och sparkade och viftade. Jag tyckte det var häftigt och minns att jag också drömde om att börja med judo.
Jag var kär i John i nästan tre år, tills jag bytte skola. Jag minns att det var lite jobbigt, eftersom han inte alls var kär i mig. Hans bästa kompis Johan å andra sidan, han var kär i mig. Det berättade han en gång.
Vid ett tillfälle lekte John och Johan sköldpaddor. De liksom satt på huk med tröjorna neddragna över knäna och så hoppade de omkring på golvet. Jag ville få lite uppmärksamhet och tyckte att det var en god idé att välta dem, få dem att falla bakåt. Det var inte svårt, jag bara tog tag på ryggen på tröjorna och drog så låg de där, som sköldpaddor. De blev ju arga förstås och skvallrade för vår lärare. Hon gav mig en reprimand när lektionen hade börjat, framför alla klasskamrater. Jag höll nästan på att dö av skam.
Jag var kär i John i nästan tre år, tills jag bytte skola. Jag minns att det var lite jobbigt, eftersom han inte alls var kär i mig. Hans bästa kompis Johan å andra sidan, han var kär i mig. Det berättade han en gång.
Vid ett tillfälle lekte John och Johan sköldpaddor. De liksom satt på huk med tröjorna neddragna över knäna och så hoppade de omkring på golvet. Jag ville få lite uppmärksamhet och tyckte att det var en god idé att välta dem, få dem att falla bakåt. Det var inte svårt, jag bara tog tag på ryggen på tröjorna och drog så låg de där, som sköldpaddor. De blev ju arga förstås och skvallrade för vår lärare. Hon gav mig en reprimand när lektionen hade börjat, framför alla klasskamrater. Jag höll nästan på att dö av skam.
30 dagar...
Okej, let´s do this. Jag har sett detta på andra bloggar, nu kör jag också på det. Jag har alltså 30 dagar framför mig, 30 dagar med 30 inlägg. Det här är rubrikerna:
Dag 1: berätta om mig själv
Dag 2: min första kärlek
Dag 3: mina föräldrar
Dag 4: vad jag åt idag
Dag 5: min definition av kärlek
Dag 6: min dag
Dag 7: min bästa vän
Dag 8: ett ögonblick
Dag 9: min tro
Dag 10: vad jag är tacksam för idag
Dag 11: mina syskon
Dag 12: vad jag har i min väska
Dag 13: den här veckan
Dag 14: vad jag hade på mig idag
Dag 15: mina drömmar
Dag 16: min första kyss
Dag 17: mitt favoritminne
Dag 18: min favoritfödelsedag
Dag 19: någonting jag ångrar
Dag 20: den här månaden
Dag 21: ett annat ögonblick
Dag 22: någonting som gör mig upprörd
Dag 23: någonting som får mig att må bättre
Dag 24: någonting som får mig att gråta
Dag 25: en första gång
Dag 26: mina rädslor
Dag 27: mitt favoritställe
Dag 28: någonting jag saknar
Dag 29: mina mål
Dag 30: ett sista ögonblick
Dag 1: berätta om mig själv
Jag föddes den 5 mars 1982 på Mariehamns centralsjukhus, som Jonna Margareta Sundström. Min mamma heter Pia och min pappa heter Peter. Jag var det andra barnet Sundström, 3 år innan mig föddes Jim och 3 år senare föddes Dan.
De första tre åren av mitt liv bodde vi i två olika lägenheter på Cedersvägen på Klinten. När jag var 3 år flyttade vi till ett nybyggt Aneby-hus på Möckelö, i Jomala. 80-talet härskade och så också den mörkbruna yllesoffan och tjocktv:n. Min närmaste granne var min kusin Emilia, som fortfarande är en av mina bästa och käraste vänner.
Vi flyttade från Möckelö när jag var 9 år gammal, eftersom mina föräldrar skildes. Jag bodde sedan med mamma och Dan i en lägenhet i Strandnäs och började en ny klass. Helt enkelt var det nog inte, men ändå bättre än vad det hade varit. Vi bodde i Strandnäs tills jag var 15 år då vi flyttade vidare till Eckerö. I samma veva föddes min syster Therese. I Eckerö trivdes jag inte alls och vid 15 års ålder flyttade jag hemifrån, till en lägenhet i Mariehamn. Jag är stolt över att jag klarade av att ta hand om mig själv. Det var aldrig något problem. Att inte kunna bo tillsammans med min söta lilla syster var nog det som var svårast.
Skolan har alltid gått hyfsat bra. Jag har inte haft svårt att lära mig och skriva prov. De som kommer ihåg vad de läste i grammatiken i årskurs 6 fungerar dock inte som mig. Jag är glad att jag alls kommer ihåg att vi läste grammatik. Det har alltid varit självklart för mig att studera vidare och skaffa mig en utbildning. Så har jag också gjort. Efter sociala och samhälleliga programmet på Yrkesskolan flyttade jag till Örebro och blev socionom. Studietiden var för övrigt den bästa tiden i mitt liv.
I Örebro träffade jag min man Kristian, som då studerade till lärare. Det var 8,5 år sedan, vi är båda ålänningar och drogs till varandra som de invandrare vi var. Vi flyttade tillbaka till Åland och gifte oss för 3,5 år sedan och jag tog då namnet Granberg. Min man är min klippa, även om jag också är galet irriterad på honom mellan varven. Och jag har världens bästa svärföräldrar.
Som person är jag rätt virrig men också ovanligt strukturerad. Jag tror att jag måste ha struktur för att inte tappa greppet. Jag är nog lite udda samtidigt som jag är högst vanlig. Om jag skulle få välja så skulle jag vilja vara högst normal. Man skulle kunna säga att jag är social, samtidigt har jag ibland svårt för det sociala spelet. Jag har svårt att hantera grupper och avskyr att känna att jag överspelar eller låtsas. Helst skulle jag alltid vilja säga det som jag upplever som sanningen. Men det har jag lärt mig att inte är så klokt.
Det finns en kreativ ådra i mig, det sitter nog i mitt arv. Det tog länge innan jag riktigt hittade det där som gav mig utlopp för min kreativitet. Jag har målat lite, pysslat lite, renoverat lite och skrivit lite men aldrig känt att det varit riktigt rätt. När jag hittade scrapbookingen blev jag fast. Det erbjuder den variation jag har sökt.
Jag söker en upplevelse av äkthet. Ytlighet kan vara trevligt som komplement, men jag saknar ofta en känsla av att upplevelser är på riktigt, har en äkthet eller ett riktigt värde. Jag är den djupaste person jag känner. Faktum är att jag mycket sällan, kanske aldrig, har träffat någon annan som har sådana funderingar som jag själv har. Tyvärr kommer ett visst vemod med djupet. Det finns mängder med tankar och upplevelser jag egentligen skulle vilja dela med mig av till er, men jag har lärt mig att inte vara för privat. Ett visst mått av integritet är nödvändigt. Jag är också galet envis, egentligen ganska lat och rätt pedant.
Vänner uppskattar jag och har alltid gjort. Jag gillar personer som är lite annorlunda. En människa måste inte vara helt lik mig för att jag ska uppskatta ett umgänge, men någonstans måste man mötas. Vissa vänner har jag haft länge, andra lite kortare tid. Jag umgås med flera av mina kusiner. Kanske finns där en förståelse som kommer från grunden, som gör att vi fungerar bra ihop. Jag har för övrigt 19 kusiner, varav 16 stycken på min mormors sida. Jag är näst äldst.
Jag bor just nu på landet i Finström, i ett funkishus som vi byggt själva. Eller janå, mest min man och svärfar. Att ha trädgård och strandtomt med framtida potential för brygga och båt ger mig glädje.
Det allra viktigaste i mitt liv just nu är min dotter Ebba. För den lilla typen på 1,5 år lever jag mitt liv. För henne är jag tvungen att vara den bästa mamma jag kan vara, så länge jag kan. Att bli mamma har faktiskt gett mitt liv mening, vilket ju är det jag har letat efter.
Jag har börjat studera igen, inom personal och ledarskap och studierna tar obönhörligt det mesta av min tid. Just nu läser jag på 125 procent med Ebba hemma och det har jag tänkt fortsätta med till och med januari 2012.
Jag drömmer om att tycka lite bättre om mig själv, om att bli lite mindre morgontrött, om att uppleva en känsla av mening i vardagen och om att få leva ett lyckligt familjeliv i många år framöver. Jag hoppas på ett jobb som ger mig en känsla av glädje och en stabil ekonomi. Jag hoppas att Ebba kommer att växa upp med en känsla av att hon är älskad, värderad, att hon duger som hon är och att hon klarar vad som helst. Livet är inte lätt men jag hoppas att jag och min man lyckas ge henne de förutsättningar hon behöver för att leva ett lyckligt liv.
Dag 1: berätta om mig själv
Dag 2: min första kärlek
Dag 3: mina föräldrar
Dag 4: vad jag åt idag
Dag 5: min definition av kärlek
Dag 6: min dag
Dag 7: min bästa vän
Dag 8: ett ögonblick
Dag 9: min tro
Dag 10: vad jag är tacksam för idag
Dag 11: mina syskon
Dag 12: vad jag har i min väska
Dag 13: den här veckan
Dag 14: vad jag hade på mig idag
Dag 15: mina drömmar
Dag 16: min första kyss
Dag 17: mitt favoritminne
Dag 18: min favoritfödelsedag
Dag 19: någonting jag ångrar
Dag 20: den här månaden
Dag 21: ett annat ögonblick
Dag 22: någonting som gör mig upprörd
Dag 23: någonting som får mig att må bättre
Dag 24: någonting som får mig att gråta
Dag 25: en första gång
Dag 26: mina rädslor
Dag 27: mitt favoritställe
Dag 28: någonting jag saknar
Dag 29: mina mål
Dag 30: ett sista ögonblick
Dag 1: berätta om mig själv
Jag föddes den 5 mars 1982 på Mariehamns centralsjukhus, som Jonna Margareta Sundström. Min mamma heter Pia och min pappa heter Peter. Jag var det andra barnet Sundström, 3 år innan mig föddes Jim och 3 år senare föddes Dan.
De första tre åren av mitt liv bodde vi i två olika lägenheter på Cedersvägen på Klinten. När jag var 3 år flyttade vi till ett nybyggt Aneby-hus på Möckelö, i Jomala. 80-talet härskade och så också den mörkbruna yllesoffan och tjocktv:n. Min närmaste granne var min kusin Emilia, som fortfarande är en av mina bästa och käraste vänner.
Vi flyttade från Möckelö när jag var 9 år gammal, eftersom mina föräldrar skildes. Jag bodde sedan med mamma och Dan i en lägenhet i Strandnäs och började en ny klass. Helt enkelt var det nog inte, men ändå bättre än vad det hade varit. Vi bodde i Strandnäs tills jag var 15 år då vi flyttade vidare till Eckerö. I samma veva föddes min syster Therese. I Eckerö trivdes jag inte alls och vid 15 års ålder flyttade jag hemifrån, till en lägenhet i Mariehamn. Jag är stolt över att jag klarade av att ta hand om mig själv. Det var aldrig något problem. Att inte kunna bo tillsammans med min söta lilla syster var nog det som var svårast.
Skolan har alltid gått hyfsat bra. Jag har inte haft svårt att lära mig och skriva prov. De som kommer ihåg vad de läste i grammatiken i årskurs 6 fungerar dock inte som mig. Jag är glad att jag alls kommer ihåg att vi läste grammatik. Det har alltid varit självklart för mig att studera vidare och skaffa mig en utbildning. Så har jag också gjort. Efter sociala och samhälleliga programmet på Yrkesskolan flyttade jag till Örebro och blev socionom. Studietiden var för övrigt den bästa tiden i mitt liv.
I Örebro träffade jag min man Kristian, som då studerade till lärare. Det var 8,5 år sedan, vi är båda ålänningar och drogs till varandra som de invandrare vi var. Vi flyttade tillbaka till Åland och gifte oss för 3,5 år sedan och jag tog då namnet Granberg. Min man är min klippa, även om jag också är galet irriterad på honom mellan varven. Och jag har världens bästa svärföräldrar.
Som person är jag rätt virrig men också ovanligt strukturerad. Jag tror att jag måste ha struktur för att inte tappa greppet. Jag är nog lite udda samtidigt som jag är högst vanlig. Om jag skulle få välja så skulle jag vilja vara högst normal. Man skulle kunna säga att jag är social, samtidigt har jag ibland svårt för det sociala spelet. Jag har svårt att hantera grupper och avskyr att känna att jag överspelar eller låtsas. Helst skulle jag alltid vilja säga det som jag upplever som sanningen. Men det har jag lärt mig att inte är så klokt.
Det finns en kreativ ådra i mig, det sitter nog i mitt arv. Det tog länge innan jag riktigt hittade det där som gav mig utlopp för min kreativitet. Jag har målat lite, pysslat lite, renoverat lite och skrivit lite men aldrig känt att det varit riktigt rätt. När jag hittade scrapbookingen blev jag fast. Det erbjuder den variation jag har sökt.
Jag söker en upplevelse av äkthet. Ytlighet kan vara trevligt som komplement, men jag saknar ofta en känsla av att upplevelser är på riktigt, har en äkthet eller ett riktigt värde. Jag är den djupaste person jag känner. Faktum är att jag mycket sällan, kanske aldrig, har träffat någon annan som har sådana funderingar som jag själv har. Tyvärr kommer ett visst vemod med djupet. Det finns mängder med tankar och upplevelser jag egentligen skulle vilja dela med mig av till er, men jag har lärt mig att inte vara för privat. Ett visst mått av integritet är nödvändigt. Jag är också galet envis, egentligen ganska lat och rätt pedant.
Vänner uppskattar jag och har alltid gjort. Jag gillar personer som är lite annorlunda. En människa måste inte vara helt lik mig för att jag ska uppskatta ett umgänge, men någonstans måste man mötas. Vissa vänner har jag haft länge, andra lite kortare tid. Jag umgås med flera av mina kusiner. Kanske finns där en förståelse som kommer från grunden, som gör att vi fungerar bra ihop. Jag har för övrigt 19 kusiner, varav 16 stycken på min mormors sida. Jag är näst äldst.
Jag bor just nu på landet i Finström, i ett funkishus som vi byggt själva. Eller janå, mest min man och svärfar. Att ha trädgård och strandtomt med framtida potential för brygga och båt ger mig glädje.
Det allra viktigaste i mitt liv just nu är min dotter Ebba. För den lilla typen på 1,5 år lever jag mitt liv. För henne är jag tvungen att vara den bästa mamma jag kan vara, så länge jag kan. Att bli mamma har faktiskt gett mitt liv mening, vilket ju är det jag har letat efter.
Jag har börjat studera igen, inom personal och ledarskap och studierna tar obönhörligt det mesta av min tid. Just nu läser jag på 125 procent med Ebba hemma och det har jag tänkt fortsätta med till och med januari 2012.
Jag drömmer om att tycka lite bättre om mig själv, om att bli lite mindre morgontrött, om att uppleva en känsla av mening i vardagen och om att få leva ett lyckligt familjeliv i många år framöver. Jag hoppas på ett jobb som ger mig en känsla av glädje och en stabil ekonomi. Jag hoppas att Ebba kommer att växa upp med en känsla av att hon är älskad, värderad, att hon duger som hon är och att hon klarar vad som helst. Livet är inte lätt men jag hoppas att jag och min man lyckas ge henne de förutsättningar hon behöver för att leva ett lyckligt liv.
Jag lever!
Jag lever! Jag har bara inte hunnit...eller haft lust, att blogga. Livet har kretsat i princip bara kring pluggande sedan början av september. Att studera på heltid med Ebba hemma innebär att jag måste läsa varje sekund hon sover och på kvällarna när maken är hemma. Jag lägger ner ungefär lika mycket på att plugga som maken gör på sitt jobb som lärare. Vi går mest om varandra hela tiden, antingen är han på jobb eller så sitter jag instängd i arbetsrummet. Trots att det är jobbigt, så är det dock också fortfarande roligt. Hittills har jag klarat alla hemtentor, men idag skrev jag den första salstentan av två för denna termin (på högskolan) och trots att det kändes som om jag kunde det åtminstone hyfsat bra, så kan jag inte säga säkert att jag kommer få godkänt.
Imorgon måste jag skriva klart en grupphemtenta i arbetspsykolgi, som jag skriver tillsammans med en person i Kuala Lumpur i Malaysia, en person i New York och en i Gällivare. Är inte dagens teknik otrolig, som gör det möjligt? Sedan ska jag ta en tre dagar lång paus i pluggandet. Jag har hittills pluggat minst sex dagar i veckan utan undantag. Jag behöver en paus nu. På lördag ska vi på rådjurshippa här i Finström. Det blir nog bra. Ebba kommer med dock, så det blir inte party.
I övrigt så ser jag fram emot julen. Jag är en riktig julfantast som verkligen gillar allt mys och stök med god mat och tända ljus. Idag var jag och tog hem några julgardiner på prov. Jag har tänkt fålla upp dem i helgen.
Jag önskar dig allt gott!
Imorgon måste jag skriva klart en grupphemtenta i arbetspsykolgi, som jag skriver tillsammans med en person i Kuala Lumpur i Malaysia, en person i New York och en i Gällivare. Är inte dagens teknik otrolig, som gör det möjligt? Sedan ska jag ta en tre dagar lång paus i pluggandet. Jag har hittills pluggat minst sex dagar i veckan utan undantag. Jag behöver en paus nu. På lördag ska vi på rådjurshippa här i Finström. Det blir nog bra. Ebba kommer med dock, så det blir inte party.
I övrigt så ser jag fram emot julen. Jag är en riktig julfantast som verkligen gillar allt mys och stök med god mat och tända ljus. Idag var jag och tog hem några julgardiner på prov. Jag har tänkt fålla upp dem i helgen.
Jag önskar dig allt gott!
