JONNATID

Jag tänkte rekommendera en bok jag har läst. Sedan gick jag in på Anna-Marias blogg, som jag ofta gör och läste till min förskräckelse att hennes 6-åriga dotter Lova nu har somnat in. Det började med en cancer, opticus gliom, som verkade vara möjlig att bota. Sedan dess har ytterligare en cancerform hittats och det hela slutade på värsta tänkbara sätt.

Jag känner med familjen. Det skulle vara en mardröm att förlora ett barn. Sedan jag själv fick barn kan jag känna den enorma förlusten i ryggraden utan att ha upplevt den.

Min första tanke var att inte skriva om boken jag läst, utan att ägna inlägget bara åt Lova. Sedan tänkte jag om, för sådant är ju livet, att det i samma stund finns människor i stor sorg och andra som lever glatt och lyckligt, eller som bara helt enkelt har läst en bra bok. Vi samsas alla under samma tak och hoppas på att få fortsätta vara eller någon gång bli lyckliga och nöjda.

Boken jag har läst heter Tusen strålande solar och är skriven av Khaled Hosseini. Samma författare har också skrivit boken Flyga drake, en annan strålande välskriven bok.

Boken Tusen strålande solar beskriver Mariam, som bara femton år gammal, fattig och utan utbildning, tvingas resa till Kabul för att gifta sig med en trettio år äldre man. Efter nästan tjugo år i ett kärlekslöst och våldsamt äktenskap får Mariam sällskap av den unga Laila, hustru nummer två som tvingas glömma sin kärlek till grannpojken efter att hennes föräldrar dött i ett bombdåd. De båda kvinnorna kommer varandra allt närmare, medan de uthärdar det ständigt upptrappade våldet i hemmet och på Kabuls gator. De blir som systrar för varandra och deras vänskap förändrar till sist inte bara deras liv, utan också den kommande generationens liv.

Det är en mycket välskriven bok, språket är närmast melodiöst och ger en levande, kraftfull och ärligt brutal och samtidigt varm bild av Afghanistan, dess sorgliga historia, familj, vänskap och kärlek. Den beskriver en politik som förgör, kvinnornas kuvade utsatthet, männens grymma makt men också en inre styrka och kärleken som en förlösande kraft. Författaren har en förmåga att beskriva människans inre liv så att läsaren får en känsla av att ha lärt sig någonting viktigt. Det är en bok att leva med, att uppleva, som finns kvar på näthinnan när sista bladet är vänt.

Maken har åkt till Helsingfors för stafettkarnevalen. Han kommer hem natten till söndag, så tills dess är jag gräsänkling. Samma sekund han stiger utanför dörren saknar jag honom, vilket ju är rätt pallrigt med tanke på att han inte sitter fastlimmad vid hemmet i övriga fall heller. Att jag saknar honom lite extra just nu kanske är något befogat dock eftersom han har varit borta mycket de senaste veckorna. Det är fullt upp i lärarbranschen i maj månad. Det är knappt så Ebba vill kännas vid sin pappa när han kommer hem, hon vill bara vara i min famn. Ett tecken på att han är borta mycket månne...?

Jag hoppas på bra väder imorgon dag så jag kan lapa ännu lite sol. På kvällskvisten kommer kusin L hit, vi har tänkt oss en tur till Bastö för att äta Italiensk glass som serveras där. Lördag går också i matens tecken, en tur till restaurang Ångbåtsbryggan med familjen E-J väntas.

Herregud, jag ser ut som en kräfta!



Idag har jag ätit frukost, lunch och middag ute, tagit två promenader, ätit glass, grävt ner buskar och till och med legat i solstolen en stund. Ute. Det syns.

Här rådet bloggtorka just för närvarande. Jag jobbar hårt i trädgården, vilket syns på de stora sår det åsamkat mig i högra handen. Hur intresserade kan ni vara av att höra om tistlarna i min gräsmatta eller upprepningar av diverse trädgårdsplaner? Jag tror helt enkelt det får vara torrt ett tag och så återkommer jag senare igen.


öööökentorrt

Helgen är slut och jag har sovit. Vad trött man blir av att resa, det blir lätt intensivt och tidiga morgnar.

För att återgå till helgbestyren så har vi alltså varit i Stockholm och hälsat på vänner. Fredagkvällen bjöd på mycket god indisk mat och en servitör vars högsta mål var att charma Ebba så han fick ta upp henne i famnen. Efter att hon slagit bort hans händer diverse gånger lyckades han faktiskt.

Lördagen bestod av shopping då vädret inte tillät mycket annat. Jag köpte en brun läderjacka på Mango som jag bara ääääälskar! Jag har aldrig haft en läderjacka förut, men alltid velat ha. God mat, magknip och en hyrd film ingick också detta dygn.


Min jacka

Söndagen åkte vi till Täby för ytterligare shopping. Nu har vi kläder åt oss alla tre för vår- och sommar. Morsdagsmiddagen tog vi ombord på färjan.

Summan av kardemumman blev en lyckad helg. Nu är det dags för vardagsbestyr igen.

Imorgon åker vi till Stockholm och vännen/kusinen E med blivande man J. De bor på Kungsholmen, 5 minuters gångväg från Cityterminalen, så att säga att det är ett perfekt läge för visiter är inte att överdriva. Dessutom är de väldigt trevliga människor som vi gärna besöker. Imorgon kväll blir det restaurangbesök tillsammans, vi ska till den Indiska restaurangen Shanti. På lördag blir det möjligtvis någon form av sightseeing beroende på vädret. Söndag ska vi rå-shoppa i princip alla vår- och sommarkläder vi behöver till tre personer.

För att liksom jobba ikapp de dagar vi förlorar i arbete här på gården nu när vi åker bort har jag kört järnet de senaste dagarna. Jag kan räkna till 1-2-3-4-5-6-7 (!!!) blåsor i ena handen och 1 jättestor vätskefylld blåsa samt 2 sår i den andra, det pga envist lövkrattande. Fortfarande är största delen av framsidan okrattad. Jag har också oljat största delen av altanen samt städat huset och maken har byggt färdigt trädgårdskomposten och en gungställning åt Ebba tillsammans med sin far. Ebba har suttit i vagnen och tittat på alla våra bestyr, hon är en snäll och lättskött liten flicka.

Nu  kaffe!

Detta linne vill jag också sälja:


Logg-linne, storlek L, använt en gång, 5€.

Jag blir lite lätt stressad av det faktum att vår och sommarsäsongen är så kort, det är mycket som ska hinnas med. Igår var jag i varje fall och gjorde ungefär 712 000 ärenden, bland annat köpte jag olja till altanen och utemöblerna och besökte den nya trädgårdsbutiken Solfrukt där jag inhandlade kogödsel till bärbuskarna och lyckades få första tjing på 8 pallkragar (odlingslådor) som väntas komma nästa vecka.

Jag oljade sedan utemöblerna, deklarerade och dirigerade maken när han byggde en trädgårdskompost och en sypall. Vi har en förhöjd bänk i tvättrummet där det är meningen att jag ska sy, men jag har inte nått ner till golvet med fötterna förrän nu när jag har en pall...

Jag har lagt in en massa kläder till försäljning i tidningarna. Jag köpte en hel del kläder efter graviditeten, helt enkelt för att inte behöva gå naken, men de är ju ohjälpligt stora nu då förstås. Många paltor är använda en gång eller helt nya, så de är rena fyndet för den som köper. Maken har blivit större och kan inte ha sina kläder så en del av hans kläder säljer vi också. Även golfbag, klubbor och skor har jag till försäljning. Jag har insett att det inte blir något av min golfkarriär.


Svart golfbag "Open" med handduk använd 5-6 gånger
samt golfklubbor för nybörjare (lång dam eller herre)
använda 2 säsonger. 70€.


Golfskor dam använda 5-6 gånger, storlek 39. 15€.


Ballerinaskor, storlek 40. Aldrig använda. 8€.


Amningskudde, aldrig använd. Nypris 399 kr. 20€.


Snapsglas 7 st. med bricka. Aldrig använda, i
förpackning. 8€


Dokumenthållare. Aldrig använd. 4€.


Humorböcker, svenskspråkiga. I nyskick. 3€/st.


Lång tjock ylle/akryl halsduk. Aldrig använd. 4€.


Bruna strumpbyxor M och L, aldrig använda. 4€/pak.


Linne, storlek 42, aldrig använt. Jag kommer inte
ihåg exakt vad det kostade, kanske 50-60 €. 18€.


T-skjorta herr, storlek M. Använd ett fåtal gånger. 5€.


Svart figursydd herrskjorta, Jack & Jones, storlek M,
använd 1 gång. 8€.




Svart figursydd herrskjorta, storlek M, använd 2
gånger. 6€.


Brunrandig figursydd herrskjorta, storlek M. 4€.

Resten av kläderna som jag satte in för försäljning hoppas jag att jag fått en köpare på idag, om inte så lägger jag in dem på bloggen senare.

Jag sitter på jobbet just nu. Har varit effektiv och gjort allt färdigt, nu är det bara att bida tiden tills klockan blir 4. Jag känner mig lite så där som om luften har gått ur mig. Igår när jag gick in på Internet för att se var min ansökan till höstens universitetsstudier ligger insåg jag att det står att jag är obehörig till alla kurser jag har sökt, trots att de flesta endast kräver grundläggande behörighet. Man kan nog säga att jag fick hjärtat i halsgropen. Jag har en svensk universitetsexamen tidigare, det är ju rätt märkligt att jag sluppit in till den utbildningen om jag är obehörig....och sista ansökningsdag är idag. Därför har jag ringt Antagningen idag, säkert 40 gånger. Inte så lätt att komma fram, jag hamnade inte ens i telefonkö. Nu till slut fick jag tag på dem. Det visade sig att mina kompletteringar, alltså betygen, inte registrerats. Med tanke på att det är en månad sedan jag skickade dem är det rätt märkligt och tjejen i telefonen rådde mig att skicka komplettringarna en gång till. "Puh" känner jag, "var det bara det". Men det var ju en j-vla tur att jag kollade upp det!!!

Jag har en hel massa jag har tänkt göra före Ebbas 1-års kalas nästa helg (den 24:e). Jag ska scrappa ett kort åt Ebba, sandpappra och lasera hyllor, sy gardiner till toalett och arbetsrum, baka till typ 35 personer, städa (lite extra har jag tänkt dessutom), klippa mig, på måndag kväll ska jag leta renoveringsmaterial med L till hennes nya lägenhet och på tisdag kväll är det träning. Är det någon som tror att jag kommer att hinna? Jag skulle behöva en assistent, som Anna Anka!

Så var då påsken över för i år. Påskriset åker ut idag. Det har varit en bra helg, även om vädret var trist den senare delen av veckan. Jag fick hastigt förhoppningar när det var så fint väder i några dagar och så föll mitt hopp liksom hårt när det sedan blev mulet, disigt och började snöa (!).

Igår kväll var jag och tränade, som brukligt tisdagkvällar. När gympaledaren hoppade runt där på golvet och visade en massa komplicerade (?) steg kände jag att "nej, jag orkar inte lära mig det där!". Jag var helt slut, hade ingen energi eller kraft. Antagligen var det för tidigt att börja träna igen efter att jag varit förkyld, jag är fortfarande snörvlig efter två veckor. Det slutade med att jag satte mig ner på golvet längst bak i salen och åt en ask russin och mandlar. Jag tror inte att jag någonsin förut har satt mig ner vid sidan under ett träningspass.

I övrigt har jag flera roliga saker planerade under våren och försommaren; nu på lördag ska jag och L på trädgårsmässa till Stockholm, om 2 veckor ska vi fira Ebbas 1-års dag med att bjuda hela släkten (typ 50 personer!), i början av maj ska hela familjen till Stockholm över helgen och hälsa på kusin E med blivande man och i början av juni ska jag till Uppsala med en gammal och två nya vänner. Shopping och bad på Fyrishov står då på schemat. Och så ska vi ju förstås fixa med huset och trädgården också!

I söndags blev min man sjuk, i tisdags blev jag det och på onsdagen Ebba... i onsdags var vi med andra ord sjuka familjen. I torsdags gick maken på jobb igen och jag blev ensam med en krasslig bebis. Som tur var blev Ebba bättre under torsdagen. Själv har jag fortfarande ett huvud som är fyllt av bomull, lock i öronen och en täppt näsa. Jag har en massa saker jag borde göra; sy gardiner, göra ett födelsedagskort och klippa och klistra in en jättehög med fotografier, men jag är så trött att jag inte orkar just nu.

Igår var dock kusinen L hit med sin vovve och livade upp livet lite. Hon kom redan på dagen och blev till sena kvällen. Mycket trevligt, vad gjorde man utan vänner?

En nyhet är att jag har fått jobb som familjearbetare i Sund. Jag var dit och jobbade första gången i tisdags (med väldigt ont i halsen) och ska nu jobba tre dagar i veckan varannan vecka i april och maj och så 80% av heltid i juni. Jag kan närmast beskriva jobbet som att jag verkar som en form av "Supernanny" hemma hos familjer som behöver hjälp och stöd. Väldigt svårt tror jag det kan vara, men i tisdags tyckte jag ändå det verkade bättre än vad jag trott. Jag tänker att jag ju faktiskt har valt att jobba helt frivilligt. Om det blir för jobbigt kan jag sluta, vi har inte ett akut behov av pengar just nu, det är mera för att få lite "extra". Det skulle vara bra att kunna bygga färdigt altanen i sommar. Den blir på totalt 80 kvm eftersom den går runt huset, på tre sidor. Baksidan saknas fortfarande. Måla huset ett varv till ska vi göra i vår. En gräsklippare är också ett måste.


En sådan ska vi ha: Husqvarnas
automover som ser ut som ett
tefat och själv tar sig runt
gräsmattan. (Nej, jag vill inte
behöva klippa gräs).

Idag tänker jag helt sonika kopiera en annan persons blogginlägg. Lisa Magnusson har skrivit så bra om det här ämnet att jag inte ens tänker försöka göra det bättre själv. Det här handlar om gårdagens Uppdrag granskning på svt och en 14-årig tjej som blev våldtagen inne på skoltoaletten. Våldtäktsmannen, en två år äldre kille, snygg och charmig, blev dömd till sluten ungdomsvård. Efter att ha våldtagit ännu en tjej sluter dock samhället fortfarande upp kring killen och tror att han är oskyldig. På Internet florerar ryktena och skällsorden kring tjejerna.

Det gäller att vara försiktig med rykten. Det är så enkelt att säga "jag påverkas inte av någon, jag tänker själv och det här är min egen åsikt". Men är du säker? Är du säker på att du inte påverkas av någon, av någonting? Är du säker på att det du påverkas av är det rätta, att det stämmer överens med fakta, att det är etiskt och moraliskt och att ingen blir drabbad av dina aktioner på vägen?

Länk till Uppdrag gransknings avsnitt "Den andra våldtäkten" finns nedan.

Av Lisa Magnusson

Vi har så många fördomar om vad en våldtäktsman är. Vi har så många fördomar om vad ett våldtäktsoffer är. Vi har så många fördomar om vad en våldtäkt är.

Vi har så många fördomar att när en fjortonårig flicka tvingas suga av någon på en skoltoalett i byn Bjästa utanför Örnsköldsvik så vill folk liksom inte riktigt att det skall räknas som våldtäkt.

För han ser ju så bra ut, han är snäll, han är rolig, han är social. En riktigt schysst kille. Och hon var ju kär i honom, ryktas det, hon ville bli ihop med honom. Anmälan om våldtäkt var säkert bara en hämndgrej från hennes sida, för att han inte ville ha henne. Sådant sitter folk från Bjästa och säger i kvällens avsnitt av Uppdrag granskning.

Jag förstår det. För det finns en bild av våldtäkt som något så fruktansvärt att det inte ens går att greppa. Det är så tabu, så omgärdat av skam. Och våldtäktsmannen, honom tänker vi oss som en ond man som ingen kan älska, en mörk skugga, ett monster som kastar sig över unga kvinnor när de våghalsigt sneddar genom parken på väg hem sent om kvällen.

Men de allra flesta våldtäkter är inte överfallsvåldtäkter. De allra flesta våldtäkter begås i någons hem, och i de allra flesta fall är förövarna och offren bekanta med varandra allraminst. Det går inte att se utanpå att någon är en våldtäktsman. Det går inte att se utanpå att någon är ett våldtäktsoffer heller: man kan verka, ja till och med vara, precis som vanligt fastän man blivit våldtagen. Våldtäkt sker här, i vår verklighet och vardag.  Ändå föredrar vi att låtsas som motsatsen.

(...)

Ingen vill tänka på sin son, sin bror, sin vän som ett monster, som någon som våldtar. Jag förstår det. Det fasansfulla i historien om den våldtagna flickan i Bjästa är inte att pojkens närmast anhöriga helst inte ville tro att det var sant utan att hela byn offrade henne. De offrade henne för att slippa ta in att en riktigt schysst kille kan vara en våldtäktsman. Hennes vänner offrade henne. Skolan offrade henne, och fritidsgården och kyrkan. Allt för sin egen bekvämlighets skull.

Vi pratar alltså om en pojke som dömts för våldtäkt i tingsrätt och hovrätt, högsta domstolen vägrar ta upp hans fall. Han har i polisförhör erkänt och detaljerat beskrivit våldtäkten: hur han satte sig ned ovanpå henne och låste fast hennes armar under sina ben, hur hon 5-6 gånger sade att hon inte ville, och hur han ändå tvingade in sin kuk i hennes mun. Det finns dessutom teknisk bevisning. Ändå behandlar staden honom som en hjälte. Inte ens när han döms för ytterligare en våldtäkt, på en annan flicka, slutar folk tvivla på hans oskuld; han som är så schysst.

Rektorn på skolan där flickan och pojken gick pratar i Uppdrag granskning om att man bestämt sig för att förbli neutral. Det skolan förhåller sig neutral till är alltså att svenskt rättsväsende fastslagit att ett barn har blivit våldtaget inne på toaletten, och att det barnet nu blir utmobbat av de andra eleverna. Hennes vänner överger henne. Det går rykten om henne.
Pojkens mamma startar en stödgrupp för honom på Facebook. Stödgruppen har 4000 medlemmar, vilket är fler än vad som bor i hela Bjästa, och i den skriver folk att flickan är en hora, ett luder, troligen desperat efter pengar, att hon borde bli nedslagen, våldtagen, torterad, spetsad på en påle, bränd på bål. Och när pojken beläggs med besöksförbud och måste byta skola utbryter en "strejk" på den gamla skolan: Eleverna tillverkar tröjor och sprider ut lappar. Till detta förhåller sig skolan neutral.

Samma sak på fritidsgården. Där bestämmer sig personalen för att "inte ta ställning".
"Jag tycker ju väldigt synd om dem, tyckte naturligtvis synd om grabben också, helt klart. Alltså det är ju synd om bägge två, de är ju förlorare så att säga, tycker jag. Det är ju en väldigt dramatisk upplevelse för hela skolan", säger en av fritidsledarna till Uppdrag granskning.

Trots att pojken inte går kvar på skolan, är dömd för våldtäkt på en av skolans elever och därtill har belagts med besöksförbud så bjuder prästen Lennart Kempe in honom till skolavslutningen i kyrkan.
"Grabben hade med sig blommor, när kompisarna stod där och tog emot sina betyg så delade han ut en blomma till var och en utav dem. Det blev en tyst, stark demonstration", säger Lennart Kempe i Uppdrag granskning. "Jag tänkte att det var jättestarkt utav honom att orka komma hit och göra det, enormt starkt. Samtidigt gjorde det jätteont att han inte stod där bland sina kompisar."

Hur flickan kände inför det tilltaget har han faktiskt inte tänkt på, medger han. Och när reportern frågar om han vet att pojken bara några timmar efteråt våldtog en annan flicka på en badstrand så är hans reaktion: "Stackars kille... och tjejen givetvis också".

Bjästa är en by som har begått ett enormt svek. Inte bara mot flickan, utan mot pojken också. Han har dömts för två våldtäkter och anmälts för en tredje. Och tre är ett mönster. Han kommer att fortsätta, ända tills omgivningen slutar ömka och dadda honom kommer han att fortsätta.

Kärlek hade varit att tvinga honom att ta ansvar för sina handlingar. Kärlek hade varit att säga att vad du gjorde var vidrigt. Kärlek hade varit att låta honom sona sitt brott och sedan förlåta, men inte glömma. Det hans familj, vänner, gamla skola, fritidsgård och kyrka gör har inte ett skit med kärlek att göra. Det är inte pedagogik eller omsorg. Det Bjästa gör är att blunda hårt och vända sig bort och nynna på en trevligare visa.

Ja, Bjästa offrade inte bara den våldtagna flickan utan också pojken som våldtog henne. De offrade honom genom att låtsas att han var något han inte är: en riktigt schysst kille.

Hur länge skall det här fortsätta?

Det var inte en ensam galning, det var hela Bjärsta.

 

Jag inser att jag återanvänder rubriken, men det måste vara den mest passande frasen.

Vet ni vad??!

Nu står vågen på 65,8 kg, vilket innebär att jag har gått ner alla mina 27 graviditetskilon!!!!!! Eftersom jag är 176 cm lång ger det mig ett BMI på 21.3 (normal ligger mellan 20-25). Det får jag vara nöjd med!

Nu kan ni säga grattis! (Nope, ingen ödmjukhet här inte, den känner jag för att prioritera bort i det här läget, haha!).

Bloggtorka, I know! Jag är ledsen! Här har varit fullt upp eller egentligen mer än fullt upp. Det är illa när jag inte ens hinner blogga, haha! Vad jag har pysslat med är....

*trumvirvel*

...sökt till studier!!! Bara jag slipper in så ska jag börja studera på heltid till hösten! Jag är ju socionom sedan tidigare, men nu ska jag läsa fristående distanskurser via olika universitet i Sverige i sammanlagt 1,5 år för att sedan kunna konkurrera med de som har läst personal- och arbetslivsprogram. Jag vill jobba som personalchef. Jag har mailat med diverse personalchefer på Åland och studievägledare inom PA-program i Sverige och det kan vara svårt att få jobb som personalchef på en gång efter utbildningen, jag kanske kan börja till exempel som personalassistent. Mitt mål är att helt enkelt att få ett arbete som jag trivs bättre med än socionomjobbet (som är tungt, lågavlönat och nedvärderat), där jag får åtminstone samma lön som nu och dit jag kan ta mig genom rimlig mängd distansstudier.

Det jobb jag har haft senast trivdes jag riktigt bra med dock, men det är inte vad jag vill göra i längden (jobbet är heller inte ordinarie) och alternativen inom min bransch är jag inte intresserad av. Hade jag fått stanna på BUP där jag jobbade tidigare hade jag antagligen vidareutbildat mig till terapeut, men nu är inte läget sådant. Med dessa kurser inom PA breddar jag både min tidigare utbildning och skapar dessutom möjlighet att få jobb inom andra branscher.

Det känns så bra!!!

Vad jag ska läsa är följande:
- arbetsrätt 15 hp (som jag ska läsa via Åbo bara det går)
- personalekonomi 15 hp
- arbets- och organisationpsykologi 37,5 hp
- ledarskap 22,5 hp

I höst blir det 15 hp personalekonomi och 15 hp arbetspsykologi vid Mittuniversitetet, bara jag kommer in. Jag tror att det kan vara många sökanden till psykologin, men jag har andra kurser som alternativ, så nog ska jag få till lämpliga heltidsstudier tror jag.

Ebba blir hemma med mig under studierna. Maken min har lovat ta huvudansvaret för henne några kvällar i veckan så jag kan studera och så hoppas jag på att svärmor ställer upp som barnvakt ett par dagar varannan vecka (hon har varit redo att göra det om jag jobbat också, så jag tror knappast det ska vara något problem). Det ska nog gå bra det här! (Maken menar förresten att han ska jobba halvtid sedan när jag blir rik, men jag tror ju kanske att det är onödigt orealistiskt positivt, haha!).

Jag har jobbat som barnskötare på dagis de senaste tre dagarna. Det har verkligen varit roligt. Man kan nog säga att jag har trivts som fisken i vattnet! Jag har alltid tyckt om barn, men sedan jag själv fick min dotter är det som om barnen har kommit fram ur dimman, jag ser dem tydligt, deras personligheter, allt de kan och deras små och stora utvecklingssteg. Barn är härliga, så söta och rättframma. Svårast har det varit, inte att sätta gränser, utan att veta när jag ska sätta gränser. Hur smutsiga får barnen bli när de leker på utsidan (när de leker sandlåda i en jordhög)? Får de kasta snöboll på varandra (de säger ju förstås att de får)? Måste de sitta stilla på golvet i väntan på samling eller är det okej att de springer runt i rummet under väntan (den ena skvallrar på någon som springer runt och den andra säger att man inte alls måste sitta ner)? Sunt förnuft tog mig förstås en bit på vägen, men ibland har det varit svårt att avgöra exakt var gränsen borde gå.

Jag hoppas jag får komma tillbaka dit igen. Ett extrajobb som känns lockande och glädjefyllt är helt enkelt toppen.

Nu är jag dock trött. Jag är glad att jag fick ledigt från och med idag. Jag är ju helt ovan med det här arbetslivet, har inte jobbat en dag på 1,5 år! Senast jag jobbade var i augusti 2008. Det är ju inte klokt vad länge sedan det är!

Min man snarkar och vissa nätter är det verkligen ett problem för mig. Inatt var en sådan natt. Halv sex tittade jag sista gången på klockan, då hade jag ännu inte somnat. Tio över sju vaknade Ebba. Vi har en gästsäng i ett annat rum och jag skulle ju kunna gå dit och lägga mig, men jag är så irriterande envis och åsneaktig så jag ligger kvar i sängen och buffar, puffar, knuffar och sparkar på samt nyper min man. Han vaknar inte, om jag tar i riktigt hårt vrider han möjligtvis lite på sig. Allvarligt talat så har jag sovit väldigt dåligt egentligen varje natt sedan jag träffade honom, alltså i snart 8 år. Inte är det många nätter jag somnat förrän efter en, en och en halv timmes försök eller ännu längre (för att han snarkar) eller fått sova hela natten utan att vakna i mellan (för att han snarkar). Man kan ju inte börja sova i skilda rum heller, för det är inte ett tillfälligt problem. Jag blir så arg! Jag vet att det inte är hans fel, att han inte kan hjälpa det, men jag blir så frustrerad!

Till något roligare. Imorgon och dagen efter det ska jag jobba på dagis, närmare bestämt Gottby daghem. Toppen med ett extrajobb och det ska bli kul att jobba med barn! Det känns som om det kan bli riktigt roligt, uppfriskande och lagom lättsamt.

Efter funderande på kommande bröllopsmässa och underkjolar känner jag för att lägga upp några bilder från vårt bröllop. 11 augusti i år är det 3 år sedan vi gifte oss. Det är helt otroligt.

Det var en av årets varmaste dagar, så svettigt att det faktiskt var gäster som både åkte hem och duschade mellan vigseln och festen och sådana som åkte hem och hämtade en ny skjorta. Allt var perfekt, det hade inte kunnat bli bättre. Att gifta mig är det bästa och roligaste jag gjort. Upplevelsen i att gifta sig är stark, allvaret i handlingen förstärker det som redan skulle vara roligt och spännande också i andra situationer.


Här var jag galet nervös. Jag kunde inte ens le.


Jon Lindeman var präst och vi befann oss i Finströms kyrka


Min syster Tessan som brudnäbb och kusin och vän Emilia som
brudtärna


På kyrktrappan




Inte en så bra bild annars, men ni ser en skymt av släpet på min
klänning.




I bilen på väg till festen på Hammarbo


Skål med alla gäster


Duktiga toastmadame Malin


Strax under 100 gäster


Hammarbo. Toastmadame kallar in gästerna med en liten klocka
efter andpauserna och alla går lydigt in


Tårta


Första dansen, Metallicas "Nothing else matters" omgjord av Högtryck.
Finaste stunden på hela bröllopet.

Det är alltså den här klänningen jag får ha på mig igen om jag är med på modevisningen på bröllopsmässan. Det kommer väcka trevliga minnen till liv.

Upp klockan 7.10 imorse, till Bettans bod till halv 10 och packade upp kläder en timme, ärenden på stan, till pappa och äta lunch och sedan åka runt till möbelbutiker för att köpa en säng åt honom. Vid Bettans bod sade det "ratssssccchhh" under bilen, vid Färg & Tapet körde jag in i en snövall och när jag hade skjutsat hem pappa och skulle köra därifrån, på en smal 800 meter lång grusad skogsväg, fick jag möte med möbelbutiksskåpbilen. Jag backade till enda stället vägen delar sig på men såg ingenting på högra sidan eftersom bilbarnstolen var ivägen. Fastnade förstås i en snödriva. Ut, kolla, nej, jag kommer inte loss. Killen puffade min bil bakifrån, tillslut kom jag loss, men inte upp för backen framför. Killen puffade för glatta livet och bilen luktade bränt. Jag kom loss, men fortfarande inte upp, utan måste backa ännu mer ner. Killen puffade på motorhuven, jag fick fart och körde in i snödrivan på motsatt sida av vägen. Killen puffade på från baksidan och när jag äntligen kunde ta fart för att köra upp för backen och åka iväg sade han "det var ju ett projekt det här". "Ja, tack, tack, tack!" sade jag.

Jag vill ha vår. Nu. Och jag orkar inte åka och träna ikväll trots att det innebär att jag bangar på vännen L. Det tog stopp.

Nog vid gott mod, det kanske låter annorlunda, men sådant är läget. Bara helt utmattad, det var alldeles för mycket action på en och samma dag för en mammaledig småbarnmamma som mig. (Om bilen är hel? Jag vet inte, hem kom jag i varje fall, men man borde inte släppa ut mig i trafiken i onödan vill jag hävda bestämt.)

Ebba vaknar tidigt på morgnarna nu för tiden, vanligtvis mellan 7 och 8, så jag borde gå och lägga mig. Klockan är tio i ett. Maken har haft sportlov och tagit hand om Ebba alla morgnar i en vecka medan jag har sovit till 10-11- imorse till 11.15 då jag vaknade med ett ett ryck (en sån lyx!). Nu är jag ju inte speciellt trött på kvällarna...

Under sportlovet har vi...ja, egentligen inte gjort någonting, ändå har dagarna varit fulla. Tiden vill inte riktigt räcka till. Jag tror inte jag varit utomhus mer än att jag gått till bilen och tillbaka, med bara ett undantag. Den där duktiga mamman som är ute och promenerar med barnvagnen varje dag är inte jag. Jag tycker inte om kyla, eller dimma, eller moln...jag vill att det ska vara sol och behaglig temperatur om jag ska ska gå ut!

Inkommande vecka har jag bord på Bettans bod. Jag ska sälja avlagda kläder och diverse andra prylar med andra ord. Jag har varit smal, gravid, efter graviditet och sedan gått ner 25 kg efter graviditeten vilket innebär en jättehög med kläder som jag använt en eller ett par gånger. Hoppas jag får någonting sålt.

På lördag blir det dop. Det ska bli trevligt. Vi är också lovade extralyxiga varma mackor till middag efteråt. Det låter gott. Dock borde jag inte alls äta några extralyxiga mackor eller födelsedagskakor och tårta som vankas på fredag då jag fyller 28 år, utan istället banta bort 2 kg till. Jag ska nämmeligen kanske vara med som modell i min insydda brudklänning i storlek 38 på bröllopsmässan om några veckor. Bara jag hittar en underkjol med stålringar att låna. Någon som har en??